Kan livet bli fruktbärande?

FEMTE PÅSKSÖNDAGEN

Joh 15:1-8

Kan livet bli fruktbärande?

Till tron hör inte bara att hålla något för sant. Att Gud finns, att Kristus har uppstått från de döda. Män­niskan har ett behov av gemenskap, av delaktighet. Det är därför tron är ofullbordad utan kärleken. Kärle­ken vill förenas med den man älskar. Vi hörde det redan förra söndagen, när Jesus som den gode herden säger: ”Jag känner mina får och mina får känner mig”. Att känna, betyder i bibeln att ha gemenskap med.

I dagens evangelium är närheten ännu intensivare. ”Jag är vinstocken, ni är grenarna”, säger Jesus. Ingen gren kan leva skild från stammen. Det vore ju döden. Men inte heller en vinstock har någon mening om den saknar grenar. Det är därför den planteras, för att grenarna skall bära frukt. Augustinus talar om den totale Kristus. De troende är förenade med sin Herre som grenarna med vinstocken. Aposteln Paulus talar om lemmarna i en kropp, där Kristus är huvudet.

Redan Gamla Testamentet talar om Israels folk som en vingård, planterad och vårdad av Gud. Varje människa behöver höra till en social och mänsklig gem”enskap. Individualism och singelliv kan vara lockande, men har i längden ett högt pris. När Benedictus med största respekt talar om eremitlivets kallelse, så förutsätter han lång träning i det gemensamma livet. Självvald isolering har oftast grumliga orsaker. Samtidigt är människan en unik individ. Ingen gren är den andres kopia. Människans gåta, alla hennes behov och hela hennes potentitalitet är fullbordade av Kristus. Liknelsen om vinstocken och grenarna rymmer svar på det mesta.

Vinstocken planteras för att bära frukt. Människan är inte född av en slump, ännu mindre för sitt eget höga nöjes skull, som hedonismen vill lura oss att tro. Vi är infogade i den sanna vinstocken för att bära frukt, frukt som består. Frukten äts inte av grenen själv. Människans lycka är att bära en frukt som andra kan få del av. När man väl förstått det uppstår den logiska följdfrågan: Hur blir mitt liv fruktbärande? Vissa insatser kan imponera för en tid, men är snart glömda. Längre fram i samma kapitel talas om en frukt som består. Ansgar bad om det: ”Herre, gör mig av nåd till en god människa”. Den enda frukt som vi får ta med oss över dödens gräns är kärleken.

Liknelsens svar är väldigt enkelt. Jesus säger: ”Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt”. Liknelsen förstärker hans ord. Grenarna bär frukt av den enda och enkla orsaken att de är infogade i vinstocken. Därifrån rinner saven och duvan mognar. Redan här anar vi en befrielse. Där finns inga upp­maningar om hur vi skall göra för att bära frukt. Det står inte ens att vi skall bära frukt. Inte ens en upp­maning att se efter och kontrollera om det växer. Endast en uppmaning hör vi: ”Bli kvar i mig”, och ett vidunderligt löfte: ”Om någon är kvar i mig och jag i honom så bär han rik frukt”. Så enkelt är det. Det svåra är att förbli i detta enkla, detta enda nödvändiga, att förbli i Kristus.

Nåja, vinodlaren, vingårdens ägare, har naturligtvis en del att göra. Han ansar och beskär sin vinstock. Utväxter, torra grenar och blad, måste rensas bort. Synder och laster måste påtalas och avvisas, i bekän­nelse och botgöring. Den som undandrar sig denna vård saboterar frukten. Det är inte riskfritt att hoppa över påskbikten. Risken är att bli en torr gren, som till slut skärs bort och bränns upp. Det är därför vi varje dag måste vaka, bedja och strida. Men det är inte vår kamp som får frukten att växa. Frukten är alltid ett verk av nåden. När Johannes Casssianus envetet manar till kamp mot lasterna så tillfogar han alltid: det är endast genom nåden som vi vinner seger och bär frukt. Jesus uttrycker det så: ”utan mig kan ni ingen­ting göra”. Det gömmer sig en högmodig farisé i varje människas innersta, den som gärna vill kämpa, bara han får se den egna frukten växa fram, bara han får lön för sin möda och helst kan märka hur det växer steg för steg. Men Jesus säger inte att vi kan göra något lite på egen hand, men sedan behöver extra tillskott för de stora segrarna, – ”utan mig kan ni ingenting göra”. En som kämpat mer än många andra och som inte led av falsk blygsamhet, aposteln Paulus, säger: ”Jag har arbetat mer än någon av apostlarna”, men så tillägger han, och det är hemligheten: ”fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig”. Den helige Benedictus talar om att avvisa den Ondes festelser från hjärtats åsyn. Han talar sakligt om att kampen kan ha framgång, men så tillägger han: ”det goda hos dem är inte deras eget verk utan Herrens”.

Det är denna nåd, saven som rinner från stammen ut i grenarna, det är den och bara den som bär frukt. Aposteln kallar det Andens frukter: ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, öd­mjukhet och självbehärskning”.

Men måste man då inte anstränga sig också? åtminstone lite? Problemet med den som är lat och trög är att han redan har släppt taget, och därmed inte förblir hos Kristus. Den tröge har redan slutat be om Kristi hjälp. Han sysslar med annat, oftast med sig själv och med de egna projekten, men försöker för skams skull hålla skenet uppe genom ett kristligt beteende.

Och den som kämpar och sliter, men ändå inte bär frukt? – Varje lärjunge kommer till den här trånga passagen och måste lära sig den svåraste av läxor. Att i de bästa ambitioner finns åtskilligt med egenvilja och högmod. Att den högmodige hellre sliter sig fördärvad än går ödmjukhetens väg. Att hon hellre vill utföra heroiska stordåd än gå lydnadens enkla väg.

Medan den ödmjuke, den som sörjer över sin vanmakt och ständigt ropar om Herrens hjälp – med henne är det inget problem. Frukten växer medan hon sover. Själv märker hon det inte. Hon har annat för sig än att kontrollera om hon har blivit heligare. Hon följer sin Herre, och litar på honom. Aposteln berättar om dem som inte var visa i världslig mening, inte mäktiga, inte förnäma, inte starka, om dem som världen ser ner på, dem har Gud utvalt ”för att låta det starka stå där med skam… så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud”. Och så talar han om heligheten och friheten och säger: ”Han, Kristus, är vår helighet och vår frihet”.

Den helige Benedikt beskriver det i slutet av ödmjukhetskapitlet, där kärleken har drivit ut fruktan, också fruktan att inte duga och inte bära frukt. Därför kan hela regeln samlas i ett enda verktyg: ”Ingenting föredra framför kärleken till Kristus”. Vilket är vad Jesus säger i dagens liknelse: ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er”.

Och den som sörjer över sin egen ombytlighet och sitt eget vacklande, sin svårighet att förbli och vara trogen, får samma svar: Så snart du märker trolösheten så återvänd till Kristus, kanske med hjälp av Ma­ria, hans och vår älskade moder. Hon säger: ”Gör som han säger er”. Han är inte ombytlig. Han står fast vid sina löften. Aposteln säger: ”är vi trolösa, förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv”.

Han är trogen inte bara i ord, inte bara i det evangelium vi hör, utan i sin kyrkas eukaristi, där han låter vinstockens vin förvandlas till sitt eget blod, för att inifrån låta sin egen trofasthet, sitt eget liv, rinna in i våra ådror och bära frukt efter hans vilja och plan. ”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt”.

Amen.