SJÄTTE PÅSKSÖNDAGEN

Joh 15:9-17

Vänner kallar jag er

Denna söndag tar vi ännu ett steg in i påskens verklighet. Den uppståndne Herren gör oss inte bara till får i sin hjord, inte bara till grenar i vinstocken. Idag kallar han oss för vänner.

Vänskap är en av livets största gåvor. Den är ömsesidig. I vänskapen kan man dela allt. Vänner kan stödja, förmana och uppmuntra varandra. Filosofer och författare har, både före och utanför kristen tro, reflekterat över vänskapens gåva och väsen. Vänskapen liknar kärleken, säger de, den börjar som en känslomässig dragning mellan två människor. Men det är inte en dragning till kroppslig förening, utan en längtan efter enhet i tanke och vilja. Egentligen söker vännerna inte varandra. Tillsammans söker de att växa i dygden, i det goda. Det som förenar vänner är deras gemensamma mål.

Det finns olika grader av vänskap. Ofta använder vi ordet i en för vid mening. Grannar och kolleger, parti- och arbetskamrater, kallar vi vänner, men då i en ytligare mening. Om man söker enbart det be­hagliga eller det nyttiga i vänskapen, så når den inte sin fullbordan, den kan rentav urarta. Redan erfa­renheten lär oss att man inte kan ha många vänner. Det är inte tillrådligt att anförtro sig åt vem som helst. Också därför att ingenting är så smärtsamt som att bli sviken eller bedragen av sina vänner. Me­dan den sanna vänskapen är en balsam för sår, ”en tillgång som inte kan mätas på våg” (Syr 6). Den kan beskrivas som ”en själ i två kroppar”.

Också den heliga Skrift talar om vänskapen, både om dess risker och dess välsignelse. I Jesu Syraks bok läser vi: ”En trogen vän är ett starkt värn. Att finna en sådan är att finna en skatt. En trogen vän är ett omätligt värde… en livgivande dryck.” (Syr 6). Det mest kända exemplet i bibeln är kanske vänskapen mellan Jonatan och David. Sauls son Jonatan och herdepojken från Betlehem, som skulle bli kung efter Saul. Det står om Jonatan att hans ”hjärta fäste sig så vid Davids hjärta, att Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv” (1 Sam 18:1). Att kärleken var besvarad och vänskapen ömsesidig hör vi i Davids sorgesång, när Saul och Jonatan stupat: ”Jag sörjer över dig, du min broder Jonatan. Mycket ljuvlig var du för mig. Dyrbar var för mig din kärlek, mer än kvinnokärlek” (2 Sam 1:26).

Också Jesus hade vänner. Syskonen i Betania kallar han sina vänner. Bland apostlarna tycks Jo­hannes ha stått i en särskilt nära relation till Jesus. Ändå handlar det inte om favoriter. Vänskapen är inte exklusiv. Den sanna vänskapen är i grunden till välsignelse för alla. Utan den särskilda vänskapen mellan Jesus och Johannes hade vi förmodligen inte haft något Johannesevangelium. Och i dagens evangelium säger Jesus till alla sina lärjungar: Vänner kallar jag er.

Det är en oerhörd utsaga. Ett hisnande tilltal. Jesus kallar sina lärjungar inte bara tjänare, inte bara arbetare i vingården, inte bara förvaltare av olika pund, utan vänner. En tjänare är skyldig att lyda sin Herrens bud och befallningar. Men vänskapen är ömsesidig. Den bygger inte på över- och underord­ning, utan är ömsesidig. Vänskapen är jämlik. Tjänaren får inte veta sin Herres tankar och avsikter, men, säger Jesus, ”jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min Fader”. Han gör dem till sina förtrogna, han inviger dem i sina planer (Ps 25:14). Aposteln Paulus uttrycker det så: ”Gud har yppat sin viljas hemlig­het för oss.” (Ef 1:9-10).

Jesus visar sina apostlar ett oerhört förtroende. Han överlåter åt dem fortsättningen av hela sitt verk. De är förvisso helt beroende av honom. ”Utan mig kan ni ingenting göra”, hörde vi i söndags. Men det omvända tycks också gälla. Vinstocken kan inte bära frukt annat än genom sina grenar. Som en mo­nastisk vägledare har sagt: ”Kyrkan kan inte göra något utan Jesus, men Jesus vill inte göra något annat än genom sin kyrka”. Jesus gör sig beroende av sina lärjungar. Utan dem skulle hans verk stanna upp och bli ofullbordat. Jesus har inga andra händer och fötter än våra. Ingen annan röst än sin kyrkas. Hans bön fortsätter i kyrkans bön.

Så nära är kyrkan förenad med sin Herre. Så nära har han förenat sig med henne. Som två vänner är förenade med varandra. I ett oavbrutet ömsesidigt samtal och utbyte. I en ständig bön och en ständig liturgi. Därför kan apostlarna fatta ett avgörande beslut och säga: ”Den helige Ande och vi har beslutat”. Därför kan Jesus säga till sina apostlar: ”Den som hör er han hör mig och den som avvisar er, han avvisar mig”. Kyrkan kan säga om sin brudgum Kristus: ”Min vän är min och jag är hans”. Kristus och hans kyrka är förenade genom den helige Ande, kärlekens förenande band, i en innerlig, ömsesidig och beständig vänskap.

Men det gäller också den enskilde. Liksom Jesus under sitt jordeliv blev vän med Lasaros och hans systrar, och liksom Johannes vilade vid Herrens bröst, är varje kristen kallad att bli vän med Jesus. Först genom att förstå att han blivit vår vän. ”Jesus är min vän, den bäste”, den som genom sitt människobli­vande blivit ”jämlik” med oss, och som fortfarande går på våra vägar, besöker våra hem och våra hjär­tan. Han är den vän som aldrig sviker, som vi får anförtro allt och av vilken vi får förvänta oss allt. ”När jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden”. För de flesta av oss består den längsta kampen i att söka och upptäcka detta. Att lära oss att ingenting föredra framför Kristus. Att bereda oss för den ömsesidiga vänskapen.

Men det nästan ofattbara är att denna vänskap redan nu kan bli ömsesidig. Att också vi kan bli hans vänner och förtrogna. Det är vad han säger: Jag kallar er vänner. Liksom han under sitt jordeliv behöv­de, inte bara mat och vila, utan också sina vänners omsorg och förtroende, så frågar han också idag efter vänner, som han kan inviga i sina planer och visa sitt förtroende. Ty vänskap är ömsesidig. Så att vi blir hans medarbetare, med eget personligt ansvar. Benedictus beskriver sin förvaltaren nästan som en vän. Han skall inte bara lyda sin abbot, utan också kan handla på eget ansvar och efter eget omdöme, utan att ändå tänja på lydnaden.

Den avgörande platsen för denna ömsesidiga vänskap är bönen, hjärtats förtroliga samtal med Her­ren, där så småningom orden blir allt färre. Med vänner kan man ju också vara tillsammans i tystnad. ”Den som förenar sig med Herren blir en enda ande med honom”, säger aposteln. Det är ingen tillfällig­het att Jesus, efter att ha kallat sina lärjungar för vänner, talar om deras bön och säger: ”Fadern skall ge er vad ni än ber honom om i mitt namn”. Vore det bara fråga om att lyda befallningar, då vore ju lärjung­ens egen bön överflödig. Då skulle det räcka att lyssna och lyda. Lärjungen skulle förbli elev och tjänare. Men här tycks Jesus förvänta sig något av lärjungen, som går utöver lydnaden, utan att ändå upphäva den. Ett vänskapens samarbete, för att Guds vilja skall nå sin fullbordan.

Helgonen är de tydligaste exemplen. Deras vänskap med Kristus har inte gjort dem till kopior, gjutna i någon slags standardform. Helgonen utgör en brokig skara, en mångfald av fullblodsmänniskor. Ändå är de förenade på djupet. De har inte bara varit de lydigaste av alla, utan också de frimodigaste och mest självständiga. De har brutit ny mark och visat ett mod och en frihet som ofta chockerade deras samtida. De har burit Jesus lidanden i sin egen kropp, men därmed också fått hans ljus att lysa. Vi är alla kallade att gå denna väg. Genom lydnad till frihet. Genom tålamod och lidande till fullkomlig glädje.

Vår vänskap med Herren är både högst personlig, det innersta och mest personegna i våra liv, och ändå inte något privat. Våra liv är till för andra. ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”. För Jesu vänner är det en glädje att göra Guds vilja. Och bli delaktiga av löftet att bära en frukt som består, den frukt som inte är något annat än kärleken. Den kärleken är både upptakt och mål till vänskapen, den gåva som Herren ger oss när han kallar oss sina vänner.

Amen.