Stark och ömsint

FJÄRDE PÅSKSÖNDAGEN

Apg 4:8-12   1 Joh 3:1-2   Joh 10:11-18

Stark och ömsint

I förstone kan talet om den gode herden verka som en avlägsen idyll och föga lockande. Men ändå – bilden av den gode herden väcker hos många en äkta längtan. Både efter någon att lita på, någon som inte sviker. Någon som är både stark och ömsint. Var finns idag de goda ledarna? De som har makten tycks ofta varken fråga efter människor eller efter det gemensamma bästa. Var och en blir hänvisad att köra sitt eget individuella lopp. Och själv plåstra om sina sår och själv söka svar på sina frågor och bot för sin ångest.

Jag är den gode herden”, säger Jesus, ”jag känner mina får, och de känner mig.” – Det är budska­pet.

Jag är den gode herden…” – det är ett enormt anspråk. Anstötligt för de flesta. Inte bara en herde bland flera tänkbara. Inte ytterligare en, som avlöses av någon ny stjärna i morgon, utan herden, i bestämd form, utsänd av den ende sanne Guden för att rädda och församla alla människor i en enda hjord. ”Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans finns något annat namn som kan rädda oss”, hörde vi Petrus säga i första läsningen. Själv säger han: ”Fadern känner mig och jag känner Fadern”.

Men det är inte ett anspråk ut i luften eller från en talarstol. Och hans makt och styrka är inte vad vi tänker oss. Det avgörande tecknet på att han talar sanning är att han ger sitt liv. Som en god herde satsar sitt liv för att rädda fåren från rovdjur och hunger. Han gav sitt liv genom att bli människa på jorden och ge av sina gåvor till alla hungrande och plågade. När vi avvisade honom lönade han ont med gott och gav sitt liv på korset. Han fortsätter att ge av sina gåvor. Med ett obegränsat tålamod talar och kallar han, tröstar och vägleder, och i varje mässa runt hela jorden ger han på nytt sin kropp och sitt blod åt dem som hungrar och törstar. En vanlig herde kunde slakta ett får för att få sin hunger stillad. Här är det tvärtom. Herden ger sitt liv för fåren.

Han håller samman sina får. Med samma ord talar han till alla människor genom alla tider och var­helst människor samlas i hans namn. Överallt bekänner de och förenas i en och samma tro. Och hans rätta herdar försöker konkret hålla dem samman i samma hjord. Konkret genom de biskopar som står i gemenskap med Petri efterträdare, vår påve, som fått uppdraget att vara Kristi synliga representant och herde på jorden. Med samma bröd ger han oss mat och näring, han ger sin kropp och sitt blod, vilket gör oss till lemmar i en och samma kropp. Det som förenar oss är att vi har en och samma Her­de.

Men detta betyder inte något opersonligt kollektiv. Herden ropar på sina får med deras namn. Han har en vidunderlig förmåga att tilltala varje människa personligen. När han kallade Abraham ut ur sitt land och när han befallde honom att offra sin son, då kallade han honom vid namn: ”Abraham! Abra­ham!” När han behövde en befriare för det förslavade folket i Egypten, då ropade Gud ur busken och sade: ”Mose! Mose”. När han talade till den unge pojken Samuel i templet, då ropade han: ”Samuel, Samuel!” När han kallade lärjungar, tilltalade han dem vid namn. Också vi har hört det tydligt vid vissa tillfällen. ”Anna eller Kristina, Karl eller Filip, jag döper dig i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn”. Vid konfirmation, upptagning i kyrkan, vid vigsel eller klosterprofess hörs det tydligt och klart.

Jag känner mina får, säger Herden. ”Du rannsakar mig och känner mig.”, hör vi i Psaltaren,  ”Om jag står eller sitter vet du det, du är förtrogen med allt jag gör. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Du kände mig alltigenom..Du såg mig innan jag föddes. Om jag säger: Mörker må täcka mig, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.” Ändå fungerar det inte automatiskt. Psalmen slutar med en bön: ”Rannsaka mig… se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen”. Det enda som skiljer oss från vår Herde är synden, att vi väljer att gå vår egen väg. Ändå fortsätter herden att leta, kalla och ropa. Maria Magdalena är blind och döv av sin sorg, när hon letar vid den tomma graven. Men när Herren kallar henne vid namn och säger: ”Maria”, då vänder hon om och känner igen honom: ”Rabbouni” (det betyder: Mästare). Emmauslärjungarna var betryckta i sin sorg över att det inte gått som de tänkt sig, men han går med dem på vägen, gör deras hjärtan brinnande, och när han sedan bryter brödet känner de igen honom.

Ännu märkligare är kanske att också fåren känner Herden. De lär sig skilja hans röst från alla andra röster. Inte på en gång. Det behövs daglig omvändelse, dagligt lyssnande och trogen lydnad. I första versen av den Helige Benedictus regel är lyssnandet upptakten till ett helt liv. ”Lyssna, min son/dotter, till Mästarens undervisning och böj ditt hjärtas öra därtill; tag villigt emot en god faders förmaning och fullfölj den i handling.” Den som slår dövörat till och vänder sig bort i olydnad blir så småningom både döv och blind. Men den som lyssnar och lyder, också när Herdens röst är allvarlig, lär sig så småning­om att känna igen rösten. Han lär sig skilja mellan de onda andarnas röster och Herdens röst. Mellan den egna röstens enformiga malande och Herdens livgivande stämma. Kanske bara som en viskning eller stilla susning. Någon berättade att han hörde hur skyddsängeln liksom rörde sina vingar.

Då blir det allt mindre talande i bönen. Kanske bara ett stilla upprepande av Jesu namn eller av en psaltarvers. Kung David, han som kämpade mot lejon och björn, men också diktade odödlig poesi och spelade på harpa så att Sauls svårmod drevs på flykten, han sjunger: ”Herren är min Herde, ingenting skall fattas mig”.

Bönen övergår i den tysta och kärleksfulla uppmärksamheten – och hjärtat vidgar sig. ”Herren är min Herde, ingenting skall fattas mig”.

Amen.