TREDJE PÅSKSÖNDAGEN

Evig ungdom

”Genom din uppståndelse förnyar du hela världen.” Så sjunger kyrkan i sin bön. ”Genom påskens mysterium blir din kyrka ständigt ung på nytt”, ber hon i dagens kollektbön. Förnyelse och ungdomlig­het väcker längtan, inte minst när kroppskrafterna tryter. Sedan länge finns i dagens kultur ett fram­hävande av ungdomen som något av ett mänskligt idealtillstånd. Reklamen utnyttjar det maximalt och obarmhärtigt. Ungdomlig styrka och skönhet framställs som livets högsta värden. Rent förödande blir det när det förenas med förakt för den äldre generationens erfarenhet och vishet. Tonåringen stannar i växten och förblir i värsta fall tonåring genom hela livet.

Ändå finns det något riktigt också i denna avart. Människans längtan efter ungdomlighet är i grunden en längtan efter ett liv som inte står under åldrandets och förgänglighetens oryggliga lag. Evigheten finns som en gnista i människans bröst.

Det är om detta som påsken handlar. Ett liv har framgått ur den tomma graven, som brutit sig ur åld­randets och döendets kretslopp. Det är den unika nyheten, en nyhet som aldrig blir gammal och utsli­ten. Ty han som har uppstått skall aldrig mera dö. Han har övervunnit förgänglighetens och dödens makt. Han har uppstått för att ge oss åldrande jordevarelser del av ett liv som aldrig förgår.

Det är vad Kristi uppståndelse ger oss hopp om. Och detta nya börjar redan här i tiden, när vi män­niskor tror på honom och får del av hans liv. ”Den som är i Kristus”, säger aposteln, ”är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit”. Det betyder inte att vi förnekar kroppens förgäng­lighet eller åldrandets vedermödor. Också psalmisten ber: ”Överge mig inte när krafterna sviker”. Men något nytt har kommit till. I vår dödliga kropp har det såtts ett frö, fröet till en ny människa, en människa som ständigt förnyas. Aposteln kallar det sin ”inre människa”. ”Även om min yttre människa bryts ner, förnyas min inre människa dag för dag”. Redan Klagovisorna vittnar om detta nya: ”Herrens nåd är var morgon ny”. Den nåd vi får är varje gång ny. Ty den är levande. Den är en frukt av Kristi uppståndelse.

Den som fått smaka nåden vet att det stämmer. Därför ville Petrus bygga hyddor på förklaringsber­get. Därför säger psalmisten: ”En dag på dina förgårdar är bättre än tusen dagar där hemma”. Därför kunde martyrerna med glädje offra sina liv för detta nya: ”Din nåd är mer värd än livet”. Syndaren anar det när han fått sina synder förlåtna och får börja på nytt, utan att tyngas av gammal skuld. Vi erfar det när vi med vårt inre öra hör Guds livgivande ord. Vi smakar det i den heliga kommunionen.

Ändå glömmer vi det så lätt. Vi glider upp på ytan, som korken, vänder oss bort och fångas av för­gängliga ting. Eller vi snärjer in oss i de själviska begären och säljer vår förstfödslorätt för en tallrik soppa, som Esau. Vi byter bort vår ”härlighet som Guds barn”, mot bilden av en oxe som äter gräs. Efter ett tag suckar vi och går med allt tröttare steg.

När munken och staretsen Siluan förlorat nåden då gråter han, inte bedrövelsens eller självömkans tårar, utan ångerns renande och hälsosamma tårar. Han gråter och söker tills han funnit nåden på nytt. Kung David unnar sig inte någon sömn innan han funnit en plats åt Herrens ark. När Josef och Maria förlorat tolvåringen Jesus ur sikte söker de och letar tills de funnit honom på nytt.

Genom påskens mysterium blir din kyrka ständigt ung på nytt”. Påsken är en process, en daglig omvändelseprocess. Vi är ännu inte vid målet, men vi har fått ett hopp, en smak för det goda, som Is­raels barn hade fått löftet om det utlovade landet. Därför måste vi vaka, be och strida, och inte ge oss förrän vi på nytt får smaka Herrens nåd. Den nåd som ”fyller mitt liv med allt gott, så att jag blir ung på nytt som en örn”. ”Har du inte förstått?”, frågar profeten, ”Har du inte hört att Herren är en evig Gud? Han blir inte trött, han mattas inte. Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka.” Det är ingen ka­tastrof att snava och falla. Katastrofen är att bli liggande och misströsta om Herrens barmhärtighet. Medan de som bidar efter Herren ”får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas”. Det är därför man springer så mycket i den helige Benedictus´ regel, den snabba lydnaden och den goda ivern, även om det alltid sker med värdighet, utan stress.

Samma eviga ungdom märker vi hos dem som följer det nya budet, det som Jesus ger sina lärjung­ar: ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra”. Jesus fortsatte att älska oss, också under motgångar, förräderi, smädelser och lidande. Det är ett nytt bud, det har framgått ur själviskhetens död. Den människa som älskar blir inte trött. Augustinus säger att kärleken gör oss ständigt unga och skim­rande vita. Det är därför den saliga jungfrun Maria är så vacker. Ty kärleken gör den älskande inte bara ung, den gör henne också vacker. ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön”, sjunger brudgummen i Höga visan. Den som älskar lämnar den fula själviskheten och tar emot skönheten.

Därför får begreppet ”gammal” och ”ny” människa hos Paulus en ny innebörd. Den ”gamla männi­skan” uppmanar han oss att lägga av, den ”går under, bedragen av sina begär”. Däremot uppmanar han oss att ”förnyas i ande och förstånd”, att klä oss i ”den nya människan, som har skapats efter Guds bild”.

Kollektbönen ger hopp för den som suckar över att detta tycks vara så avlägset. Den talar om ”ett osvikligt hopp i väntan på uppståndelsens dag, då allt förvandlas och förnyas”.

Detta hopp är en gåva, som ges åt varje törstande. Den har sin källa i Kristus, den uppståndne och levande, som älskade oss in i döden, men uppstod på tredje dagen. Därför firar hans kyrka ständigt eukaristi för att förnyas och bli ung på nytt. Hon känner igen sig i psalmistens ord: ”Lova Herren, min själ, hela mitt jag vill prisa hans heliga namn!… han förlåter alla mina synder och botar alla mina sjukdomar, han räddar mig från graven och kröner mig med nåd och barmhärtighet, han fyller mitt liv med allt gott, och jag blir ung på nytt som en örn”.

Amen.