Markus, evangelist

25 april – MARKUS, evangelisten

1 Pet 5:5b-14 Mark 16:15-20

Vet vi vem evangelisten Markus var? Han hörde inte till de tolv, men en tidig tradition, som knap­past ifrågasatts, säger att han var son till den Maria som upplät sitt hem för Jesus och lärjungarna vid den sista måltiden. På något sätt måste han ha kommit till tro, men hur det gick till vet vi inte. Det vi vet är att han följde med Paulus på hans första missionsresa och så småningom kom till Rom, där han blev nära förbunden med Petrus. I första läsningen hörde vi Petrus kalla honom ”sin son”. Traditionen säger att han blev hans sekreterare. Det är genom att lyssna till Petrus förkunnelse som han kunde skriva sitt evangelium. Hur mycket den unge Markus själv fått se och bevittna av sin Mästare vet vi inte. Dock finns det en detalj i passonsberättelsen, som bara Markus återger. När Jesus tas tillfånga i Getsemane och alla lärjungarna flydde berättas om en ung man som ville följa med Jesus. Han är klädd enbart i ett linneskynke. När soldaterna tar fast honom sviker honom modet. Han lämnar skynket kvar och springer sin väg naken. Flera kyrkofäder menar att Markus här berättar om sig själv. Han sätter en slags anonym signatur i sitt evangelium. Har han berättat om Petrus svek, så kan han ju inte dölja sitt eget. Efter Petrus död i Rom reser Markus till Alexandria, där han grundar den första kristna församlingen och enligt traditionen blir dess förste biskop. Senare lider han där martyrdöden. När Egypten långt senare erövrats av islam räddar man undan hans kvarlevor och de kommer på äventyrliga vägar till Venedig, där den väldiga Markuskyrkan byggs.

Markusevangeliet är det kortaste och enklaste av de fyra. Med ett kraftigt och enkelt språk berättar han om Jesus, vad han gjorde och sade. Hans symbol blir lejonet. Den enkla och korthuggna stilen kan han ha lärt sig genom att lyssna till sin lärare, aposteln Petrus. Också han skriver ett enkelt och tydligt språk, till skillnad från sin kollega Paulus, som han säger ibland är svår att förstå. Vi hörde exempel på hans språk i första läsningen. ”Klä er i ödmjukhet mot varandra”. Det betyder inte passiv undergivenhet. Den ödmjuke vet att någon sörjer för honom. Han kastar alla sina bekymmer på Herren. Då behöver han inte ägna energi och oro åt onödiga bekymmer.

Det betyder inte naiv optimism. ”Var nyktra och vaksamma” Det finns en fiende som hela tiden söker efter byte. Om inte annat tränger han in i tankarna för att vrida dem i skev riktning. Inte heller betyder ödmjukhet vek eftergivenhet. ”Håll stånd mot honom, orubbliga i tron.” Tron ger en styrka som är starkare än fienden. ”Om ni nu får lida en kort tid skall Gud upprätta er, stödja er och ge er fasthet.” Det är inte vilken förtröstan som helst. Petrus vet av bitter erfarenhet vad räddhågad efter­givenhet leder till. Men han vet också att följderna av den rädslan inte behöver få sista ordet. Petrus upprättades. Han fick säga: ”Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär.” Hela Petrus första brev är genomsyrat av detta hopp, den konkreta fruktan av Kristi uppståndelse. ”Hans är makten i evighet.”

Petrus avslutar sitt brev med en hälsning från församlingen i Babylon, ett täcknamn för Rom. ”Häl­sa varandra med kärlekens kyss”, vilket var det vanliga sättet att häsa varandra vid sammankomster­na. Han infogar en särskild hälsning från honom som han kallar sin ”son Markus”.

Det är denne Markus som givit oss det äldsta evangeliet. Han inleder det med en koncentrerad mening: ”Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son”. Under detta år får vi de flesta sönda­gar lyssna till denna Markus, Petrus andlige son. Vi gjorde det under påsknatten, där Markus kort och nyktert återger det allra äldsta vittnesbördet om den tomma graven. Det förkunnar inte någon lättköpt påskglädje. Det berättar hur kvinnorna springer från graven ”darrande och utom sig”. Kanske har kyr­kan tyckt att det var ett lite magert slut på ett evangelium. Och så har det kommit ett tillägg, det vi hör­de som dagens evangelium. Men den uppmärksamme hör att tonen och språket här är annorlunda. Men vad kan vara ett bättre budskap än det de räddhågade kvinnorna får i uppdrag att förmedla: ”Gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: ’Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.'”

Amen.