25 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Fil 1:20-27

Det allra bästa i livet

Aposteln har ett svar på frågan om vad som är det bästa i livet, men frågar vi ge­mene man får vi sannolikt helt andra och skiftande svar. En drömresa, att umgås med sina närmaste och vänner, en vällagad måltid, en god bok, musik, att njuta av naturen, en älskad hobby. Sådant ger guldkant på tillvaron. Situationen kan påverka svaret. Den sjuke önskar sig hälsa, den som har ekonomiska bekymmer längtar efter bättre ekonomi, den som lever i kon­flikt tycker att försoning och frid vore det allra bästa, den mycket trötte och plåga­de längtar efter att få dö.

Men i en kristen församling skulle man nog ändå inte svara så. Frågan är om det inte skulle bli ganska tyst. Några skulle citera aposteln eller något liknande, men ändå tveksamt. Det finns myc­ket gott i tillvaron, ”allt vad Gud har skapat är gott”, säger a­pos­teln, men vi är ova­na vid att fråga efter det högsta goda. Kanske vet vi i princip, vi bekänner det i hög­mäs­san och har sett en skymt av det, men sedan blandas det upp med andra ting som är go­da, men ändå förgängliga och övergående. När sedan allvarliga prövningar och be­kym­mer dyker upp, reagerar också många kristna ungefär som omvärlden. När hälsan är allvarligt hotad ställs frågan vad som för oss är det allra bästa.

Aposteln Paulus var hårt prövad. I andra brev räknar han upp vad han fått utstå. När han skriver detta brev sitter han i fängelse. Han räknar med att bli berövad livet. Utan övermod säger han: ”Jag väntar och hoppas att jag aldrig skall stå där med skam.” Han vill fortsätta att öppet lovprisa Kristus med sin kropp, ”vare sig den skall leva eller dö”. Så formulerar han sin övertygelse: ”För mig är livet Kristus och döden en vinning.” Döden har förlorat sin hotfulla karaktär, eftersom Paulus hör ihop med någon som har besegrat döden. Då blir döden inte ett slut på livet, utan ett inträde i det, en övergång till full och direkt gemenskap med Kristus. ”Jag dör inte, jag träder in i livet.” (Therese av Jesusbarnet) Längre fram i samma brev säger aposteln: ”Kristus skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlig­het”. (3:21)

Det var denne Kristus som Paulus mötte på Damaskusvägen och som förvandlade hans liv. Av en ”kyrkans förföljare” (3:6) blev en Kristi tjänare och apostel. Sedan den dagen vet han att livet inte är ett antal år, bättre eller sämre, som slutar i döden. Han har fått ett nytt liv. Han bär detta liv inom sig: ”Nu lever inte mer jag, utan Kristus lever i mig” (Gal 2:20). I jäm­förelse med detta liv har allt det andra ”förlorat sitt värde”, också det som är gott och värdefullt på jorden. Bredvid den lysande pärlan blir också guld och silver av mindre värde. Han sträcker sig mot det som ligger framför honom. Han löper mot må­let. Dö­den är en passage till detta mål. Han längtar efter att ”bryta upp och vara hos Kristus, det vore ju det allra bästa”.

Ändå förlorar han inte förståndet. Han resonerar med sig själv. Han har sin uppgift och kan inte själv avgöra när den är fullgjord. Att fullgöra den uppgiften och hjälpa för­samlingen till framsteg och glädje i tron blir sannolikt den närmaste framtiden. Han vet vad som är det allra bästa, men måste fullgöra sin uppgift på vägen dit. Precis som för Petrus på förklaringsberget, som ville bygga hyddor och stanna där. Han måste föl­ja med ner från berget och följa sin kallelse på jorden. Till det första och viktigaste bu­det, att älska Gud över allt annat, har Gud knutit ett andra bud, att älska sin nästa som sig själv.

Johannes Cassianus kommenterar detta ställe i Filipperbrevet och säger att aposteln låter det bästa underordnas kärleken, utan vilken man inte kan vinna Herren. Kärleken till Gud får inte användas som en flykt undan plikterna mot nästan. Paulus, som gärna sätter allt på sin yttersta spets, ger själv ett exempel där han tycks motsäga sig själv. Han säger sig vara beredd att bli borta från Kristus om det kunde rädda hans judiska landsmän (Rom 9:3-4). Kärleken tycks kollidera med en ännu större kärlek. Det upphäver inte att det allra bästa är att vara oskiljaktigt förenad med Kristus. För aposteln förblir det ett mål, något han hoppas på. Så länge han förblir i sin jordiska kropp är han i viss mening skild från Kristus.

Ändå är det klart vad som är det allra bästa. Psalmisten kan utbrista: ”En dag i dina gårdar är bättre än tusen andra”. Maria vid Jesu fötter smakade det, när hon lyssnade till Mästarens ord. När Marta tycker att Maria sviker henne bekräftar Jesus hennes val: ”Maria har utvalt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.” I klos­ter­kallelsen bekräftar kyrkan detta val. Cassianus beskriver den som en kallelse till klarsyn, till större medvetenhet. Ibland kallas det den kontemplativa kallelsen. Helgo­nen ser med full skärpa det som vi andra skumögda inte märker något av. Därför har de också mindre marginaler och plågas än mer av också små snedsteg och syndafall. Cassia­nus kallar dem lindansare, för vilka ett enda snedsteg kan leda till dödliga ska­dor.

Vi märker samma högspänning hos vår apostel. På Damaskusvägen blev han blind och föll till marken. Han förlorade inte sin syn för att det blev mörkt, utan för att han mötte ljuset. Det tvingar honom att leva helt och fullt, utan kompro­mis­ser. Han vittnar om en frihet, frihet från rädsla och självömkan. Döden har förlorat sin makt över honom. ”Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.” (Rom 14:8) Han bär Jesu sårmärken i sin egen kropp, men vittnar samtidigt om ett nytt liv. Han är fattig, men gör många rika. Ändå är det ingen stålman, snarare tvärtom. Han både klagar och gråter. Han har sin skatt i lerkärl. Han klagar över sin moraliska svaghet. Det goda som han vill det gör han inte och det onda som han inte vill det gör han. Men också det blir en seger, ty då överflödar nåden ännu mer. Till slut tycks allt vara bara nåd, också hos denne hjälte.

Vad är det allra bästa i livet? Vi har redan hört apostelns svar: För mig är livet Kris­tus och döden en vin­ning. Kanske känns det för stort att ta hans ord i den egna mun­nen. Och det är sällan klokt att säga det till andra. Men aposteln skriver det till sin äls­kade församling i Filippi. Låt oss smaka på orden. Kanske formulera det som en bön. Eller be Maria om hjälp att göra det.

Guds tankar är alltid större än vad vi har tänkt. Även om de bländar och slår oss till marken. Guds kärlek är alltid större, men den är alltid det bästa, det allra bästa.

Amen.