SJUNDE PÅSKSÖNDAGEN

Apg 7:55-60 Upp 22:12-14,16-17,20 Joh 17:20-26

Konsten att vänta

Allt var fullbordat efter Kristi himmelsfärd. Den Uppståndne hade gett sina apostlar befallning att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Men de börjar inte omedelbart. De stannar i Jerusalem och väntar. Ytterligare något måste hända. Därför finner vi dem samlade i ett rum, förmodligen den sal där de firat den sista måltiden. Lukas räknar upp de elva apostlarna och ytterligare några. Han nämner särskilt Maria. Alla dessa höll ihop under ständig bön.

Det var alltså inte bara att gå ut och sätta igång. Då hade det ändå blivit ett mänskligt projekt, även om de berättat om Jesus. Då hade förkunnelsen varit helt beroende av deras egen förmåga att tala och övertyga. Möjligen hade evangelierna kunnat skrivas, men det hade bara blivit rapporter om något förflutet. Kyrkan hade blivit en förening för att bevara minnet av Jesus. Tron hade krympt ihop till en ideologi och kyrkans historia blivit ett eller flera blad i historieboken. Men inte mer.

Därför håller apostlarna ihop under ständig bön, i väntan på den utlovade hjälpen. Löftet infrias inte automatiskt. Apostlarna och Maria väntar, under ständig bön. Deras väntan är inte bara en engångshändelse. Varje år väntar kyrkan de nio dagarna mellan Kristi himmelsfärd och Pingst, den s.k. pingstnovenan. Hon väntar och ber om Anden. Den Ande som skall fullborda Kristi verk.

Dagens evangelium är avslutningen av Jesu översteprästerliga förbön. Jesus ber om enhet mellan sina lärjungar, ”jag ber att de alla skall bli ett”. Bönen om enhet är alltså ingen detalj i Jesu vilja och verk. Den uttrycker målet för hela hans gärning. Han har kommit för att förena och församla Guds förskingrade barn, för att förena oss med Gud, med varandra och med oss själva. Den skada som trängt in i Guds goda skapelse består just i söndring, avund, konkurrens, partibildning. Den gör människan splittrad i sig själv och skadar hennes förhållande till verkligheten runt omkring henne. Enhet är något mer än mänsklig välvilja och tolerans, den är mer än enighet och samförstånd. Enhet är uttryck för hela frälsningen. Det är för att återupprätta enheten i vår tillvaro, som Gud sände sin Son till vår splittrade värld. Det är därför han ber denna bön om enhet. Han lider och dör för enhetens skull. Han sänder sin Ande för enhetens skull.

I evangeliets slutvers talar Jesus om kärnan och innebörden i denna enhet, kärleken mellan honom och Fadern. Det är denna kärlek som skall vara i dem. Det är Andens gåva, Guds kärlek utgjuten i våra hjärtan. ”Den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem.” Så tillägger han: ”och jag i dem”. Fadern, Sonen och Anden, hela Treenigheten, närvarande i människan. Ingen annan religion talar så om människan och det slutliga hoppet. Människan är befriad och indragen i Treenighetens innersta liv. Det förutsätter att människan befrias från främmande slavdrivare och når friheten. Aposteln Paulus antyder det i andra Korintierbrevet: ”Där Herrens Ande är, där är frihet. Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.” (2 Kor 3:17f)

”Fader, jag vill”, säger Jesus. På inget annat ställe uttrycker sig Jesus så direkt och självständigt till Fadern. Han formulerar sin sista och slutgiltiga vilja. Som man gör i ett testamente. ”Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är, för att de skall få se min härlighet.” Härligheten är den kärlek som råder mellan Fadern och Sonen, den kärlek som är den helige Ande. Som vid dopet sänktes ner över Sonen i form av en duva, medan Faderns röst hördes: ”Denne är min älskade Son.” Så vill Fadern säga till varje människa och hela mänskligheten. Detta är vad vi är kallade till. Anden och bruden ropar i bibelns sista kapitel: ”Kom! Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.”

Det största och det yttersta har sin motsvarighet i det lilla, i den nyskapade människan. Det börjar redan här i tiden, när vi i tro ber om och lever i den helige Ande. Det präglar vårt sätt att leva. I nuet. I konsten att vänta. Så att vi inte springer ifrån Anden. När Benedikt uppmanar bröderna att skynda till gudstjäntsen och infinna sig med största hast (43:1), då tillägger han alltid en varning, ”men likväl med värdighet”. Av detta har det blivit en benediktinsk levnadsregel: ”att skynda långsamt” (lat. festina lente). Denna yttre tumregel är en påminnelse om insidan, att alltid be om Andens vägledning och inte misströsta om den utlovade hjälpen. Inför en arbetsuppgift, ett möte med en medmänniska, inför ett avgörande, i en prövning eller en motgång. ”Var stilla för Herren och förbida honom.” Så att vi lär oss skilja mellan andarna. Och kan avslöja frestelser och avvisa demonerna. Inte låter hjärtat ockuperas av oro, stress och bekymmer. Vågar vänta, lyssna, lär oss att känna igen Herrens röst i samvetet och hans ledning i allt som händer.

För att se måste hjärtat vara rent, fritt från rädsla, begär och småaktighet. För att höra, måste de främmande rösterna bringas till tystnad. Den högmodige ser antingen egna projekt eller stängda dörrar, höjer rösten tar till våld, eller kryper in i sitt fängelse av självömkan. För den ödmjuke öppnas alltid en dörr.

Den som väntar på något gott väntar inte för länge. Det vet redan erfarenheten. Hur mycket större anledning har då inte Guds barn att vänta på den utlovade Anden? Johannes talar om det som en visshet. Han kallar det en inre smörjelse. ”Att Gud förblir i oss vet vi av Anden som han har gett oss” (1 Joh 2:20; 3:24). Eller med Jesu löfte i dagens hallelujavers: ”Jag skall inte lämna er ensamma, säger Herren: Jag skall komma till er, och era hjärtan skall glädja sig.”

Amen.