KRISTI HIMMELSFÄRDSDAG

Apg 1:1-11 Ef 4:1-13 Luk 24:46-53

Grunden för hopp och värdighet

”Det är ju så himla roligt”, sade någon till mig häromdagen, och syftade på dagens högtid. Vederbörande får kvalificerat stöd av påven Leo den Store, även om han formulerar sig lite mera högtidligt: ”Låt oss jubla med obeskrivlig glädje.” Han ger dessutom genomtänkta skäl för sin uppmaning, som vi återkommer till.

Det är en oerhörd kontrast mellan denna högtid och vad som dominerar dagens tänkesätt. Kyrkan lyfter blicken mot himlen och firar hur Herren återvänder till sin himmelske Fader. Världen är alltmer stressad av bekymmer och de flesta tycks ha slutat att längta efter himlen och det eviga livet. Hoppet har begränsats till det inomvärldsliga, fred, framgång, hälsa. Goda ting i sig, men otillräckliga. Vad hoppas vi på när någon blir allvarligt sjuk? Också många troende reagerar som om sjukdom och kroppslig död skulle vara det största onda. När hoppet är borta, då har människan redan dött. Hon har förlorat sin högsta värdighet.

Ändå kan människan inte riktigt sluta att hoppas. Hon vet att hon skall dö, men kan inte riktigt acceptera att förmultning skulle vara slutmålet. Kretsloppstänkandet dyker upp igen. Det må ha sitt berättigande i en sund miljövård, men omfattar det också människan? Är människan nöjd med att ingå i materians kretslopp? Kristi Himmelsfärd förkunnar vad som är människans slutliga mål, vad människan är kallad till, det eviga och saliga livet hos livets Skapare, vår himmelske Fader. Kristus har gått före för att bereda oss plats. När han kallade lärjungar sade han: ”Följ mig!” Det gäller inte bara för vårt liv på jorden. Vi är kallade att följa honom ända till målet, ända till himmelen, ända till platsen vid Faderns högra sida. Det är större än paradiset. Leo den Store säger: ”Löftet ger oss inte bara arvsrätt till paradiset. I Kristus har vi nått himlens höjder. Med honom sitter vi på Faderns högra sida.” Redan förnuftet säger oss att vi inte kan nå ett sådant mål på egen hand. Utan Kristus blir hoppet vagt, osäkert och fångas lätt upp av diverse välsmakande löften, som lovar omedelbar tillfredsställelse. Hedonism och materialism behöver ju inte bekymra sig om vare sig tro eller hopp, vare sig om eftertanke eller om ett längre perspektiv. Påven har varnat för att Europa håller på att förlora sin själ. En kultur utan hopp blir en dödens kultur.

Hur får människan ett levande hopp? Det handlar ju inte om drömmar. Vi är, enligt aposteln, skyldiga att svara var och en som kräver besked om ert hopp (1 Pet 3:15).

Evangelisten Lukas talar tydligast om himmelsfärden. I Apostlagärningarna berättar han hur apostlarna ser Kristus lyftas upp i höjden och hur ett moln tar honom ur deras åsyn. Det handlar inte om någon raketfärd. Molnet symboliserar i bibeln Guds härlighet, den strålglans som omger Gud i hans rike. Jesus går in i denna härlighet. Redan i Gamla Testamentet är det detta moln som leder Israels folk genom öknen (2 Mos 13:21) och som överskuggar tabernaklet när de slår läger (2 Mos 33:9). Samma moln överskuggar jungfrun Maria när hon blir havande, hon som är det nya tabernaklet (Luk 1:35). Ur ett moln hörs Faderns röst på förklaringsberget för de förskräckta lärjungarna (Matt 17:5). Jesus återvänder till den härlighet, från vilken han har kommit. ”Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern” (Joh 16:28).

Men Sonen återvänder inte på samma sätt som han kom. Det är inte bara på ett andligt sätt som Jesus stiger upp i himlen. Med kropp och själ går han in i härligheten. Av jungfrun Maria har han mottagit samma mänskliga kropp som vi. Med den kroppen har han dött och uppstått och med den intar han platsen på Faderns högra sida. Han lämnar inte kvar denna kropp, utan lyfter den ”högt över alla härskare och makter” (Ef 1:21). Som vi sjunger i en hymn (tidegärden): ”Med bävan Herrens änglar ser, hur skapelsens förvandling sker. Stoft som av jorden kommet var, i himmelen sin boning tar”. I Kristi himmelsfärd ser vi därför vårt eget mål, hur han upphöjer vår bräckliga mänskliga natur till härligheten på Guds högra sida (1:a eukaristiska bönen). Vi har genom dopet och tron blivit lemmar i hans kropp, för att vi ”skulle få leva i hoppet att få följa honom dit han gått före” (prefationen). Eller som vi bad i kollektbönen: ”Kristi himmelsfärd är början till vår upphöjelse, och hela kyrkans kropp är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före.” Tron på Kristi himmelsfärd är grunden för vårt hopp. Augustinus säger: ”Idag stiger vår Herre Jesus Kristus upp till himlen. Må vårt hjärta stiga upp tillsammans med honom”. I varje mässa uppmanas vi: ”Upplyft era hjärtan.” Församlingen nästan korrigerar prästen, när den svarar: ”Vi har upplyft dem till Herren” (latinet säger: Habemus ad dominum – Vi har dem hos Herren.) Det svaret bygger på tron att vi är lemmar i hans kropp, att vi redan ”lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud” (Kol 3:3). Vi har ”tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss. Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget, dit Jesus öppnade vägen för oss”. (Hebr 6:18ff)

Det betyder inte att leva världsfrånvänt och drömmande. Tvärtom! Våra uppgifter här på jorden måste utföras hängivet och medvetet. Men vi har fått ett hopp, ett välgrundat hopp. Det är först när människan ser sitt himmelska mål, som hon också kan leva rätt på jorden och får hjälp i alla de lidanden och motgångar som obönhörligt möter. Utan detta hopp går den jordiska ekvationen inte ihop. Det är med detta mål i sikte som människan kan förbli ödmjuk i framgången och stå fast i motgången. Den som lever i hoppet vet att hälsan är bräcklig, hon vet att hon inte ska förlita sig på människor och deras beröm. Hon vet att det bara är ett steg mellan henne och döden. Hoppet tar inte bort lidandet, men ger det rimliga proportioner. Aposteln kan med ett trotsigt hopp säga: ”Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår” (Rom 8:18).

Det är därför den ärorika rosenkransen är så hälsosam. När vi mediterat över Kristi uppståndelse, hans himmelsfärd och Andens utgjutande, kulminerar den i Marias upptagande till härligheten och hennes kröning. Hon är den fullkomligt frälsta människan. Hon är samtidigt vår moder, som förmedlar tröst, styrka och hopp.

Vad är det som gör att också den troende så lätt förlorar hoppet? Hon slutar att be och hon slutar att älska. Bönen är hoppets språk. Bedjaren blir som örnen som kan se på de jordiska tingen i ett rätt perspektiv. Den som låst in sig och slutat älska, för honom är Kristi himmelsfärd en utmaning. Men för den som sörjer över sitt kalla och ljumma hjärta öppnas en dörr. För den som vänder om i bot och bön blir det en himmelsfärd i miniatyr. I enlighet med Herrens löfte: ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” Att gå till bikt t.ex. är att fira himmelsfärd, ja att följa Kristus fram till Faderns barmhärtiga famn och dukade bord. I hjärtat får vi göra det dagligen. Varje gång blir det också himmelsfärd.

Att fira eukaristi är att stärkas i detta hopp. Som vi skall be över offergåvorna: ”Låt detta möte mellan himmel och jord stärka vårt fördolda liv med Kristus i Gud”.

Amen.