PINGSTDAGEN

Apg 2:1-11 1 Kor 12:3b-7,12-13 Joh 14:15-16, 23b-26

Tror vi på den Helige Ande?

Varje söndag bekänner vi vår tro på Den Helige Ande. Credo in Spiritum Sanctum. Vi bekänner med våra ord. Men tror vi på vad vi säger? Vi hör om det som hände den första pingstdagen. Anden utgöts över de församlade. Tungor av eld fördelade sig på var och en av dem. Det var upptakten till alltsammans. Utan Anden hade vi inte varit församlade här.

Detta vet vi. Utan Anden händer ingenting, hur mycket vi än anstränger oss. ”Om inte Herren bygger huset är byggarnas möda förgäves.” Inte ens den absolut renläriga tron eller predikan har någon kraft utan Anden.

Också detta kan vi veta. Pingsten är Påskens fullbordan. ”För att fullborda påskens mysterium skänkte du idag din Andes gåva.” (prefationen) Vi vet att det är Anden som förenar folk med skilda språk och historia i samma tro. Utan Anden sugs kyrkan upp av allmänreligiositet eller nationella sedvänjor. Allt ekumeniskt arbete är fåfängt, om inte Anden sätter pricken över i-et. Mödan är nödvändig, men enheten är en ren gåva. Ingen människa kan bara bestämma sig för att tro. Utan Anden blir de olika trosartiklarna eller kyrkans moraliska bud lätt stötestenar i stället för byggstenar. Det kristna livet blir mödosamt, trots att vi instämmer i tron och kanske sliter hårt.

Tydligast blir det i vardagen. Aposteln beskriver hur den ska se ut: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Många suckar och belackarna får vatten på sin kvarn.

Motsatsen, köttets gärningar, tycks komma av sig själva. Plötsligt upptäcker också den troende att hon är fångad av irritationer, avundsjuka, ofördragsamhet, maktkamp etc. Även om redan anständigheten kräver att det inte sker på torget. Det avgörande är att upptäcka skillnaden mellan köttets gärningar och de goda frukterna? Aposteln säger det tydligt. De senare är Andens frukter. Aposteln säger inte: om ni bara anstränger er lite extra så blir ni goda och föredömliga kristna. Han kallar det Andens frukter. Det betyder inte att man kan lägga händerna i knät. Han talar också om självbehärskning. Han talar om att korsfästa sitt kött med alla dess lidelser och begär. Men det goda kallar han Andens frukter.

Därmed är vi tillbaka vid utgångspunkten. Tror vi att Anden är utgjuten i våra hjärtan och över hela kyrkan? Tror vi att vi har en Hjälpare, som vill fylla vår fattigdom och lysa vår vilsenhet, som läker oron och låter de goda frukterna växa? Tror vi att Anden kommer över bröd och vin på altaret och förvandlar dem till Kristi kropp och blod? Tror vi att Anden löser från skuldens börda i bikten? Tror vi att Gud hör våra böner? Att han andas i vår längtan? Utan tron är allt fåfängt.

För den som inte tar sin efterföljelse på allvar är detta inte något problem. Han låter köttet styra så länge han inte själv råkar illa ut. Den som är ljum och lat vill gärna höra om Anden och smaka dess frukter, men skyr mödan. Han gör inte ens det han kan. Att gräva, plantera och rensa ogräs slipper ingen undan. Men nu handlar det om den som kämpar och sliter, men som saknar glädje. Den som lyder, men utan lust. Den som inte får frid. Det är denne som behöver öppna sina ögon. Hjälparen är särskilt given åt dem som insett sin svaghet. Det är den Ande som smort Jesus och som visade sig i hans förkärlek till de svaga och till dem som är som barn. Den ödmjuke vet att Anden är en ren gåva. Liksom trädgårdsmästaren vet att det är Gud som ger växten. Men ödmjukheten är också frimodig. Han litar på den hjälp han behöver. Den ödmjuke håller ut i bön. Men har samtidigt en orubblig visshet. Hur får vi denna visshet?

Anden känns igen på smaken, säger munken Siluan. Han citerar psaltaren: ”Smaka och se att Herren är god”. Psaltaren är full av liknande erfarenheter: ”Vad ditt löfte är ljuvt för min gom. Det smakar sötare än honung” (Ps 119:103).

Men också på lukten. Den glada och frivilliga lydnaden sprider en angenäm doft. Som en välluktande rökelse, den ”Kristuskunskapens doft” (2 Kor 2:14f), som föregår Kristi procession genom världen.

Kan man känna den helige Ande? Pingstsekvensen tvekar inte att ge uttryck åt starka känslor. ”Kom Guds egen andedräkt… av Guds rikes ljuvlighet… Ande, salighetens ljus, gläd vårt hjärta med ditt rus, bli dess tysta jubelskri.” Johannes talar om en inre smörjelse, om att den troende ”känner” sanningen (1 Joh 2:20). Aposteln Paulus säger: ”Guds rike är inte mat och dryck, utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden.” (Rom 14:17)

Hörseln – kan man höra Anden? På den första pingstdagen hörde människorna. På sitt eget språk hörde de apostlarna tala om Guds stora gärningar. Anden fick dem att höra, med hjärtats öra. Om sina får säger Jesus att de kan skilja hans röst från de falska herdarnas. Augustinus vittnar om vilken betydelse sångens skönhet i gudstjänsten hade för hans väg till tro. Detta hörande sker med hjärtats öra.

Synen då, kan man se Anden, den osynlige, som dessutom är så ödmjuk att han alltid hänvisar till Fadern eller Sonen? Jesus varnar för dem som försöker peka ut Guds rike och säga: ”här är det eller där är det” (Luk 17:21). ”Vi lever i tro, utan att se” (2 Kor 5:7).

Men ändå – Guds rike har tagit sin början redan här på jorden. Jesus öppnade många blindas ögon. Han uppenbarade sin härlighet i synliga tecken (Joh 2:11). Johannes Döparen pekar på en människa och säger: ”Se Guds lamm!” Om den lärjunge som Jesus älskade står det att han inför linnebindlarna i den tomma graven ”såg och trodde” (Joh 20:8). Samtidigt är det som ses något som ligger bortom det kroppsliga. Aposteln säger att ett ljus har gått upp i hans hjärta (2 Kor 4:6). ”Ert ljus”, säger Jesus till sina lärjungar, ”skall lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen” (Matt 5:16). Vägen till detta ljus är det rena hjärtat, det hjärta som älskar och som fått löftet att se Gud. Den seende blir lysande.

Gud är ljus. Gud är kärlek. Gud är Ande. Människan är kallad att få del av hans rike. För att vi ska få del av detta ljus ger han oss sin Ande, sin kärlek, utgjuten i våra hjärtan (Rom 5:5). Frukterna växer, utan att mottagaren märker det.

Låt oss förnya vår tro på den Helige Ande. Låt oss be i tro: ”O du helige Ande, kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld.”

Amen.