Annandag påsk

ANNANDAG PÅSK 2003 – Mariavall

 

Kyrkan fortsätter att fira påsk. Påskdagen breder ut sig över hela veckan, som ringarna på vattnet. Veckan efter påskdagen har t.o.m. ett eget liturgiskt namn, den s.k. påskoktaven.
Ett återkommande tema under påskveckan är dopet. Bakgrunden är kyrkans omsorg om de nydöpta, de som döptes i påsknattens gudstjänst. Men därmed också om alla döpta. I dagens mässa handlar alla de tre s.k. orationerna (kollektbönen, bönen över offergåvorna, bönen efter kommunionen) om dopet.

Annandag Påsk är också första steget in i den 50 dagar långa påsktiden, som sträcker sig fram till och fullbordas av Pingstdagen. Under denna tid brinner påskljuset i varje gudstjänst och vi läser om hur den Uppståndne på olika sätt visade sig för sina lärjungar. Men vi hör också ur Apostlagärningarna hur tron på Kristi uppståndelse får kyrkan att växa och sprida sig genom apostlarnas förkunnelse. Förutom ur Apostlagärningarna läser kyrkan också särskilt ur Johannesevangeliet. Ingen har som Johannes kunnat beskriva vad det nya livet i gemenskap med den Uppståndne innebär. Också 1 Petrusbrevet, med sina tydliga anspelningar på dopet, brukar läsas under påsktiden

Ty påsktiden är nådens tid. Den tid då vi särskilt påminns om det nya vi fått del av genom Kristi uppståndelse. Igår hörde vi om hur vi genom dopet inte bara dött, utan också uppstått med Kristus, och lever, det aposteln kallar, ett fördolt liv med Kristus i Gud (Kol 3:3). Medan vi ännu lever här på denna jord har något givits oss, som förändrat de jordiska villkoren, som gjort oss till medborgare inte bara i vårt jordiska rike utan också i Guds rike. Vårt liv har fått andra förtecken. Förtecknen på en melodi, de där små tecknen i början av notraden, ger melodin dess särskilda karaktär. Om de ändras, t.ex. från moll till dur, får melodin en helt annan karaktär, trots att noterna är desamma. Vårt liv har fått andra förtecken genom dopet, trots att vi bär på samma kropp och själ, måste betala skatt och följa trafikreglerna som tidigare. Vi har blivit påskmänniskor. Det betyder inte att vi tappat fotfästet, inte att vi drömmer oss bort. Vi har fortfarande lättare att känna igen oss i Jesus på hans väg till lidande och död, än när han visar sig som uppstånden för sina lärjungar. Människor i nöd och betryck har ju lättare att känna igen sig i den lidande Kristus än i den Uppståndne och Segrande.

Att leva i sitt dop, att leva som en påskmänniska, betyder inte att leva världsfrånvänt och svärmiskt. Men det betyder att leva i tron, hoppet och kärleken. I tron på den Uppståndne och Levande, i ett fast hopp om att det är hans rike som är slutmålet för allt. Men inte bara i tron på vad som hänt och i hoppet om något kommande.

Påsktiden föregriper det eviga livet. Redan nu får vi del av det – genom det som kyrkan kallar nåden. Ett ord som används ofta, men vars innebörd lätt förflyktigas eller missförstås.

Nåden är inte bara att Gud ser på oss från sin himmel med välvilja och mildhet. Nåden är inte bara att han hjälper, skyddar och vägleder oss på vår jordiska vandring. Nåden är inte bara vissa andliga gåvor.

Nåden gör oss delaktiga av något nytt, något utöver det som kan ses och kännas genom sinnena. Nåden gör oss delaktiga av det gudomliga livet, det liv som framgick ur graven genom Kristi uppståndelse. Nåden är en ingjuten gåva och kraft, genom den Helige Ande. Det evangelierna berättar om genom Jesu under förverkligas här och nu, genom livet i kyrkan och hennes sakrament. Som när kvinnan rörde vid hörntofsen på Jesu mantel och kraft och hälsa rann över i hennes plågade kropp. Sakramenten är som Jesu kläder. De förmedlar kraften från honom själv. En försmak och underpant på den kommande härligheten, då våra kroppar helt skall förklaras och bli lika den Uppståndnes. Nåden gör oss redan nu heliga och okränkbara, trots våra ofullkomligheter. Aposteln inleder nästan alla sina brev med att kalla mottagarna för heliga, trots att de moraliskt sett var långt ifrån felfria. Den kommande söndagens kollektbön talar om: ”…påskens hemlighet: vår helighet som döpta, vårt nya liv i Anden, vår värdighet som vunnits med Kristi dyrbara blod”. Den nya skapelsen, synlig och påtaglig i den Uppståndne, har genom nåden också tagit sin början i oss, genom dopet och de heliga sakramenten. Guds nåd har inte bara förkunnats för oss genom påsken, den har ingjutits i våra hjärtan genom den helige Ande (Rom 5:5). Vi behöver alltså inte älta och ständigt återvända till de egna svagheterna, Vi är heliga. Vi är påskmänniskor. Tempel för Guds helige Ande.

Vår uppgift, särskilt under påsktiden, är att återupptäcka och vårda detta nådens liv i oss. Att upptäcka att Kristus genom sin Ande lever i vårt innersta, att han är vårt sanna liv. Också när vi syndat och det kan kännas som om det inte fanns något annat än orenhet och ondska i hjärtat. Synden är inte vårt sanna liv. Det är såret, som skadar och försvagar oss, men det ligger på ytan. Det kan botas. Djupare och omöjligt att fördärva ligger dopets oförstörbara stämpel i vårt innersta, vårt barnaskap hos Gud. Också den förlorade sonen förblev son. När han kom till besinning kom han också till sig själv, till sitt sanna jag. Låt oss inte glömma att vi har firat påsk. Att vi är befriade och heliga. Som Mose säger till sitt folk: ”Så skall du i hela ditt liv minnas den dag då du drog ut ur Egypten” (5 Mos 16:3).

Genom påsken lever vi i tron och hoppet. Men också i kärleken. I kärlek till honom som lever mitt ibland oss och i vårt innersta. Påsktiden blir en upptäcktsfärd, för att bli seende, att bli medvetna om att Kristi uppståndelse ”förnyar allt”. Den påskens hemlighet, som varje eukaristi och varje kommunion gör oss delaktiga av. 

Amen.