PÅSKDAGEN 2003

Det var ovanligt svårt att tända påskljuset i nattens vigilia. Den starka vinden, måhända också andra krafter, gjorde det omöjligt. Det hela såg hopplöst ut, tills en driftig syster kom på iden att med en tång lyfta ut en brinnande träbit ur den kraftiga brasan och flytta in den i skyddet av portiken, där ljuset kunde tändas.

Vindpinad dramatik och ett stilla brinnande påskljus – det är rentav en sammanfattning av hela påsken.
Dramatiken – jordbävning, en tung men bortrullad sten, vakter som fallit till marken i förskräckelse, kvinnor som springer hit och dit efter att ha fått lyssna till det mest ofattbara budskap. Också i evangelisten Johannes´ påskbudskap har vi yttre dramatik – en förvirrad kvinna och två lärjungar som springer ikapp till graven.

Men när de vågat sig in i graven och hämtat andan, ser de några små och talande detaljer, bindlarna och den hoprullade duken som täckt den dödes huvud. När den andre lärjungen, säkert Johannes själv, vågat sig in, då sägs det om honom: ”han såg och trodde”. Påskljuset tänds i hans hjärta efter den yttre dramatiken, den stillsamt brinnande vissheten om att Jesus lever.

Yttre dramatik och stillsamt brinnande tro. Vi sjöng om det i påsksekvensen. ”Död och liv gick i närkamp. Allt i häpnad höll andan.” Och så i nästa vers, de små talande tecknen: ”Hans huvudduk såg jag, och bindlarna som låg där”. Följt av ängelns budskap: ”Han lever, han väntar på er i Galileen”.
Dramatik och små tecken. Det gäller också i djupare mening. Påsken har både en kosmisk innebörd och sina konkreta jordiska tecken. Katekesen säger att Kristi uppståndelse är en historisk händelse med kosmisk innebörd. Man ser det i konstens framställningar. I väst beskrivs det jordiska, den tomma graven i trädgården med vakterna och den bortrullade stenen och änglar som förkunnar och kvinnor som häpnar.

I öst är det inte den jordiska graven i centrum, utan dödsriket. Det är inte ur den konkreta graven Jesus framgår, utan ur dödsriket. Han har inte bara framgått med ett eget nytt liv. Han räcker Adam handen, och med honom varje människa, hela mänskligheten. Han säger: vakna upp, stig upp från de döda! Dödsrikets portar är krossade. Dödens udd är bruten.

Det som hände här i tillvarons innersta, i dess djupaste schakt, hade inga mänskliga vittnen. Vi sjöng därom vid påskljuset: ”O du heliga natt, som ensam vet tiden och stunden då Kristus uppstod från de döda!”

Men det är inte bara en tvekamp mellan två väldiga. Det är kärlekens makt över ondska, synd och död. ”Hur underbar är icke din omsrog om oss, hur ofattbar är icke din kärlek: för att friköpa tjänaren utgav du Sonen”. Så stor är denna kärlek att kyrkan våga sjunga om den saliga skulden, felix culpa: ”o du saliga skuld, som förtjänade en sådan Frälsare”. Gud lönade inte ont med ont, utan besegrade det onda med det goda, med sin ofattbara kärlek. Aposteln uttrycker påskens budskap så: ”Jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus, vår herre.” (Rom 8:38f). Ur dramatiken tänds det brinnande påskljuset, tron på att Kristus lever.

”Vi ber dig Herre, må denna låga lysa med oförminskad glans och förjaga nattens och otrons och dödens mörker”.

Kristus är uppstånden från de döda. Låt oss jubla och vara glada!