ANDRA PÅSKSÖNDAGEN 2003

Apg 4:32-35 1 Joh 5:1-6 Joh 20:19-31

Vi har firat påsk, Kristi död och uppståndelse, den största av alla högtider. Men för en och annan är det kanske med påsktron som med våren och värmen, den tvekar och dröjer att bryta igenom. Vi vet att det var tron på Kristi uppståndelse som fick kyrkan att sprida sig över hela den dåtida världen. Vi hörde i andra läsningen: ”Detta är den seger som har besegrat världen: vår tro”. Vi läser om entusiasmen, enheten och kraften i den första kristna församlingen. Hur de sålde sin egendom och överlämnade den till församlingens gemensamma disposition så att var och en fick efter sitt behov. Medan vi snarast tvekar, vacklar och tvivlar. Kyrkan idag liknar mera lärjungarna, när de sitter inlåsta bakom reglade dörrar, inlåsta av rädsla.

En vecka efter påsk låter oss kyrkan höra om aposteln Tomas, om hans tvivel och hans väg till tro. Det är för vår skull som vi får höra om Tomas´ tvivel. Hans tvivel är oss till större hjälp än de andra apostlarnas tro, säger en kyrkofader (Gregorius den Store).

Nåja, de andra apostlarna var inte lättpåverkade de heller. Redan när Jesus själv börjat undervisa om sitt lidande och sin död hade de svårt att förstå. De kunde inte fatta att det måste gå den vägen. De tänkte som de flesta människor gör, att Gud skulle ingripa med makt och myndighet och få alla att falla ner i förundran och häpnad. Som Emmauslärjungarna uttrycker det: ”Vi trodde att han var den som skulle befria Israel”. Efter Jesu död på korset var de som förlamade. En Gud som låter sig korsfästas och dödas? När de får höra kvinnornas vittnesbörd om den tomma graven blir de bara förvirrade och uppskakade (Luk 24:22). Inte heller Petrus och Johannes, som själva sett bindlarna och huvudduken, har fått klarhet. ”De hade inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda” (Joh 20:9).
Det är ingen billig frälsning det handlar om. Vi hör ingen av apostlarna som ropar: ’Vad var det vi sa?’ Inte ens de fyra evangeliernas berättelser är några snyggt sammanställda vittnesbörd. Många detaljuppgifter tycks ju strida mot varandra.

Allra minst var Tomas lättpåverkad. Han hade haft annat för sig när Jesus uppenbarade sig första gången för de samlade lärjungarna. Och när de andra berättar om detta tror han inte på vad de säger. Han vill bli personligen övertygad. Han nöjer sig inte med att instämma i de andras tro. ”Om jag inte får sticka fingret och handen i hans sår tror jag det inte”. – Redan här är han till hjälp. Tron måste kunna säga: Jag tror. Tron är förvisso något gemensamt. ”Se inte till våra synder, utan till din kyrkas tro”, ber vi i varje mässa. Tron är inte privat, och hemsnickrade trosbyggnader är inte att rekommendera.

Däremot är tron personlig. ”Om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad”, säger aposteln (Rom 10:9). Det hör till våra mänskliga villkor. I vissa vägskäl är vi ensamma. I nattens mörker, när vi väljer väg, när vi döps, när vi går till bikt, när vi tar emot kommunionen, när vi dör. Ingen kan i mitt ställe säga: Jag tror. Här kan man inte gömma sig i mängden eller luta sig mot de andra. Så värdefull är var och en. Men att gripas av rädsla är ingen synd.

Tomas vara säkert också rädd. Men han lät inte rädslan eller tvivlet få sista ordet. Han stannade inte i sitt tvivel. Högst konkret: han stannade inte hemma, inte i kretsandet kring sig själv. Han såg till att vara med nästa gång lärjungarna samlades. Han missade inte mässan. Han var beredd att bli övertygad.
Hur uppstår tvivel? – Det finns förvisso rent teoretiska frågor, som behöver kunskap, eftertanke och hjälp. Vanligare är att man helt enkelt tar anstöt av det tron säger om Jesus. Men den vanligaste orsaken är ofta simplare. Människan vill inte tro, åtminstone inte på Jesus, och om de tror så vill de inte följa honom. Då drar hon sig undan. Slutar ”praktisera”. Hon släpper taget. Ofta sker det i små steg. Bönen krymper och mässbesöken blir allt glesare. Bibeln får ligga. En liten synd, som upprepas, men inte leder till några åtgärder, vilket bereder väg för större. Och utan att man riktigt märker det, har tvivlet fått fäste i hjärtat. Ofta avslöjas det av att man blivit känslig och inte riktigt vågar se upp. Tvivel av detta slag skall inte omhuldas och försvaras. Det har sin rot i att människan föredrar något annat före sanningen (Rom 1:25a).

Vad Tomas hade för sig den första gången vet vi inte. Kanske var han förlamad av sitt eget svek när det blev allvar. Han hade ju på vägen till Betania och uppväckandet av Lasaros frimodigt sagt: ”Låt oss gå med för att dö med honom” (Joh 11:16)

Men ännu viktigare är vad Jesus gör. Han lämnar inte Tomas i sticket. Han måste, barnsligt uttryckt, haft honom i tankarna hela tiden. När de är samlade nästa gång och Jesus på nytt står mitt ibland dem, vänder han sig direkt till Tomas. Som funnes det ingen annan i hela världen. Det är den gode herden som söker efter det förlorade fåret. Han säger: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!”

Att Jesus visar sina sår är inte bara för att Tomas bett om det, inte bara för att legitimera sig, inte bara för att visa att han är identisk med den korsfäste. Det är för att visa sin kärlek, att han givit sitt liv för Tomas och för oss alla. Som han hade sagt vid den sista måltiden: ”Detta är min kropp, som offras för er”. Han visar sina sår, men nu är de inte blödande och såriga. De har blivit lysande äretecken. Som en evig åminnelse av att vi är återlösta genom vår Herres lidande kärlek. Också i den himmelska liturgin ser vi ett lamm som blivit slaktat (Uppb 13:8). Redan profeten hade ju sagt: ”Genom hans sår blir vi helade” (Jes 53).

Som krippgrävlingen tar skydd bland de höga klipporna får vi ta skydd mot tvivlet i hans sår (Ps 104:18). Det är inte en ouppnåelig asket eller rent andlig fantom vi tror på. Han har själv blivit sårad till döds. Som den förste i en ny skapelse har han med sin sårade kropp framgått ur graven. Att följa honom är att gå samma väg, genom tvivel till tro, genom lidande och död till en förklarad och förhärligad kropp. Inte bredvid tvivel och smärta, utan genom det. Aposteln uttrycker det så: ”Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp” (2 Kor 4:10).

Tomas´ bekännelse är den gåva som läggs i hans mun, höjdpunkten i Johannesevangeliets bekännelse till Kristus. I prologen har evangelisten talat om att Ordet var hos Gud att det var Gud. Nu låter han den tvivlande Tomas uttrycka denna tro, enheten av kärleken och sanningen. Också Tomas behövde tro. Augustinus säger: ”han såg människan och bekände Gud, som han inte såg”. Också för Tomas gällde det ord som gäller för oss: ”Saliga är de som icke ser och dock tror”. Det som koncentreras i den eukaristi som vi nu firar där våra kroppsliga ögon ser ett bröd och vår tro bekänner: ”Min Herre och min Gud”.

Amen.