Jes 60:1-6 Ps 72: 2,7-8,10-13 Ef 3:2-3a,5-6  Matt 2:1-12 Vägvisare till den stora glädjen ”När de vise männen såg stjärnan fylldes de av stor glädje.” Så berättar evangelisten Matteus. Hans kollega Lukas berättar vad herdarna fick höra av ängeln un­der julnatten: ”Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket”.

Syr 24:1-2,8-12 Ps 147:12-15,19-20 Ef 1:3-6,15-18  Joh 1:1-18 Företalet Stora litterära verk har ofta ett företal. Musikaliska storverk inleds med ett förspel, en ouvertyr. Av­sik­ten är både att väcka förväntan och att ge en försmak av det som skall följa. Benedictus regel har ett företal, en prolog, både inbjudande och före­gri­p­ande, dessutom präglat av intensitet

 – 1 Joh 2:29-3:6 Ps 98:1,4-6 Joh 1:29-34  – ”Den som förblir i honom syndar inte.” Det är lätt att huka sig när man hör detta. Men det är inte ett högt mo­ra­liskt ideal. Johannes formulerar en sakramental verklighet. Att ”förbli” i Jesus är att leva i sitt dop, att vara skyddad av ho­nom som har

1 Joh 2:22-28 Ps 98:1-4 Joh 1:19-28 Basileios och Gregorios var nära vänner, de var som ”en själ i två krop­par”. Som teologer förkunnade och för­svarade de tron på både Kris­­­ti och An­dens gu­dom. Den tro som utmejslades på 300-talet finns redan i första läsning­en, som i ett frö. ”Den som er­kä­nner Sonen har också Fadern.”

4 Mos 6:22-27 Ps 67 Gal 4:4-7 Luk 2:16-21 Ett välsignat nytt år Gott Nytt År önskar vi varandra. Alla har en känsla av att det behövs. Även en sekulär kultur har en längtan och ett hopp om en bättre framtid. Men vad är bättre tider? Vad vill vi med denna önskan?     Ett årsskifte

– 1 Joh 2:18-21 Ps 96:1-2,11-13 Joh 1:1-18 –  ”Detta är den sista tiden.” Johannes skriver det i sitt brev. Orden syftar inte på de timmar som är kvar av just detta kalenderår. Den ”sis­­­ta tiden” kan bara inträffa en gång. Den måste vara ”unik”, en ”tid” som bara inträffar en enda gång i mänsklighetens histo­ria.

– 1 Joh 2:12-17 Ps 96:7-10  Luk 2:36-40 – ”Pojken växte och fylldes av styrka och vishet.” Var inte Jesus fylld av vishet från början? Som Guds evi­ga Ord var han naturligtvis det. Men han blev fattig och an­tog våra mänskliga villkor. Hans gudomlighet gjorde honom inte mindre mänsk­lig. Till de män­skli­ga villkoren hör att

1 Joh 1:5-2:2  Ps 124:2-5,7-8 Matt 2:13-18 De oskyldiga barnen i Betlehem firas som martyrer för Kristi skull, trots att de inte själva kunde be­känna tron. Tradi­tio­­nen är mycket gammal och utbredd i hela kyrkan. Kyrkan tror som hon ber. Ledd av Anden har hon förstått. Kris­ti offer sonar ”inte bara våra synder u­tan hela

– 1 Joh 1:1-4 Ps 97:1-2,5-6,11-12 Joh 20:2-8 – ”Han såg och trodde.” Den fjärde evangelisten berättar diskret om sin egen väg till tro. Det han såg, den tomma graven och de hoprullade bindlarna, blev tec­ken på att hans Herre hade uppstått. I den tron skall han sedan i sitt evangelium vittna om alla de ”tecken”

Apg 6:8-10; 7:54-60  Ps 31: 3c-4,6,8ab,16b-17 Matt 10:17-22 I går föddes Kristus till jorden, för att Stefanos idag skulle födas till himlen. Den glädje vi talade om i går, har tagit sin boning i diakonen Stefanos, den för­ste martyren. Kyr­kan har förstått det och därför firades tidigt Ste­fanos mar­tyrium som en frukt av Jesu födelse.