ANDRA SÖNDAGEN EFTER JUL

Ef 1:3-6,15-18

Att upptäcka ett mönster

I början av ett nytt år är det naturligt att se framåt, att planera och ta ut kursen. Men detta år känner människor av sin litenhet och maktlöshet. Hur många planer har inte spolats bort den gångna veckan? Lönar det sig överhuvudtaget att planera? Människan har en frihet, men den är inte suverän. Den är begränsad. Då är det lätt att hamna i det andra diket, vanmakt och uppgivenhet.

Aposteln Paulus sitter i fängelse, när han skriver sitt brev i dagens andra läsning. Han är berövad sin yttre frihet. Ändå vittnar han om ett grandiost hopp. Hans brev är ingen klagovisa, utan en lovprisning, i högtidlig, liturgisk form. Den inleds med att han välsignar och prisar Gud. ”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader.” Och så beskriver han den välsignelse som kommit honom och oss till del. Han öppnar julgåvan för våra ögon. Det saliga utbytet, att vi genom Guds människoblivande får gåvan att bli Guds söner och döttrar. Ibland tänker vi oss tron som något vi helt och hållet själva bestämmer oss för. Men tron är en gåva. Människans roll är att ta emot gåvan. Där ligger hennes frihet. Men det Gud gör är alltid före vårt svar. Ja, han säger att denna gåva är planerad och förutbestämd av Gud ”före världens skapelse”. Det som händer när vi bekänner tron på Jesus Kristus, är att en plan går i uppfyllelse, en plan som Gud har bestämt av evighet. ”Före världens skapelse har han utvalt oss i Kristus att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek”.

Paulus själv fick denna gåva på vägen till Damaskus, på väg att förfölja Guds församling. Lärjungen Ananias skickas för att ge honom synen tillbaka, men han tvekar, eftersom han hört om Paulus´ våldsamma framfart mot de troende. Då säger Gud till honom: ”Gå, honom har jag utvalt till mitt redskap” (Apg 9:15). Gud har utvalt honom. Så börjar det. ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er”, säger Jesus till sina lärjungar. Det betyder inte att den utvalde kan lägga händerna i knät. Men det betyder att livet kan levas på ett nytt sätt. Inte som något man själv suveränt planerar och genomför, men som en ständig upptäcktsfärd, ”för att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till” (Ef 2:10). Allt vi är och gör är en upptäckt av den gåva vi fått i Kristus. Vi utvecklas genom att veckla ut den gåva vi fått.

Jungfrun Maria är det tydligaste exemplet. Hon som var mor till sin egen Herre och Frälsare. Som mor var hon ”före” sin son. Hon var den givande och han var beroende av hennes omsorger. Men i efterhand förstår hon att han varit till före henne, att det var hans rådslut som utvalt henne, renat och helgat henne. Som Gabriel säger redan vid bebådelsen: ”Var hälsad, Maria, full av nåd. Herren är med dig.” Kyrkan lär oss att hennes renhet gavs henne som en frukt av Kristi försoning, redan innan han dött och uppstått. Också Johannes Döparen säger detsamma: ”Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig.”

Vårt livs hemliga mönster, dess mening och plats i helheten, finns i Guds eviga plan, redan långt före våra beslut. ”Dina ögon såg mig, när jag ännu knappast var formad – säger psalmisten – alla mina dagar blev uppskrivna i din bok, de var bestämda, förrän någon av dem hade kommit” (Ps 139:16). Men denna plan skulle vi inte se eller förstå om inte Gud uppenbarat den. Och det har han gjort. Inte i stjärnorna, inte katekes och lärosatser, utan i sin älskade Son, som blivit människa. Guds kärleksfulla utkorelse av oss, blir synlig och konkret i Jesus Kristus. I honom finns planen för mitt och alla andra människors liv. Det är ”det människoblivna Ordets mysterium, som kastar ljus över människans mysterium”, säger fäderna på konciliet (GS 22).

Detta har vi hört i evangeliets ord. Vi bekänner det med vår mun och har sakramentalt tagit emot det i vårt dop. Ändå har vi så svårt att upptäcka denna gåva. Därför ber aposteln att vi skall få ”vishetens och uppenbarelsens ande”, så att vi ser, så att ridån går upp för gåvans oerhörda innehåll. Därför ber aposteln att också vårt inre öga skall få ljus, så att vi ser med hjärtats öga, så att vårt hjärta börjar glöda och brinna av den helige Andes kärlek. Endast genom Anden kan vi ta vår gåva fullt i besittning. Så att vi inte längre står under lagen, utan under nåden, den som ger oss den goda ivern, det sökande, som har sin drivkraft i att vi själva är utvalda och älskade. Som Augustinus utrycker det: ”Det som blir funnet är oändligt, så att det måste sökas utan avbrott.” Eller som vi sjunger i en prefation inför Kristi födelse: ”Vi får skåda Gud i synlig gestalt, för att kärleken till det osynliga skall brinna i oss”.

Med det inre ögat ser vi då också det hopp Gud har kallat oss till, det ”rika och härliga arv han ger oss bland de heliga”. Bland de heliga, ty den gåva vi får är gemensam. Genom den upptäcker vi de andra som bröder och systrar. De är inte längre konkurrenter att vara avundsjuka på, eller fiender att bekämpa. De andras gåvor tillhör också mig. Olikheterna blir inte skäl till avundsjuka, utan till tacksägelse. Deras svagheter och behov är en nåd och en kallelse att få bära.

Vad som än händer kan vi då ta emot i tacksägelse. Också inför ett nytt år. Ty allt kommer på plats när vi tar emot allt, överlåter oss åt vår Herre och frambär våra liv i förening med hans offer. Med jungfru Maria säger vi: ”Må det ske med mig efter ditt ord.” Det vi nu föregriper när vi firar den heliga eukaristin.

Amen.