– Filem v 7-20 Ps 146:7-10 Luk 17:20-25 –

Theodoros, d. 826, blev ledare för Studiosklostret i Kon­stantino­pel. Han lade den teologiska grunden till den krist­na bildkonsten, till ikoner­na. Motståndarna till att avbilda Kristus sade att Gud in­te låter sig avbil­das och att Kristi mänskliga kropp är ointressant.

Theodoros svarade, med stöd i Kyrkans tro, att Kristi två naturer, den gudomliga och den mänsk­liga, är förena­de i en person. Det är den per­so­nen som av­bildas. Det är hans ansikte vi söker. För att själva för­van­d­las. Kärleken är till sitt väsen ömsesidig.

Denna ömsesidighet blir särskilt tydlig i vänskapen. Pau­lus hänvisar till den i sitt brev till vännen Filemon, i vilket han vädjar för Onesi­mos, File­mons förrymde slav som blivit kristen.

Även om Paulus som apostel hade rätt att ”föreskriva” Filemon att frige sin slav, vill han inte använda denna makt. 

Utan Filemons ”samtycke” vill han inte handla. Det goda Filemon gör

”skall inte ske av tvång, utan av fri vilja”. ”Om du betraktar mig som din vän, ta då emot honom (Onesi­mos) som om det vore jag.”

Med sitt fria samtycke får Filemon en stör­re gåva tillbaka. Inte en slav, utan en kär broder.

Det hela blir en bild för hur Gud själv handlar med männi­skan. Gud har all rätt att utöva makt, men väljer att vädja och fråga ef­ter människans samtycke. Han utlovar en större gåva, vänska­pen med honom själv.

Samma ”vädjande” hållning anar vi i Jesu ord: ”Guds rike är inom er”. Guds rike kommer inte så att det kan ses med de yttre ögo­nen. Det skulle ”tvinga” människan till underkastelse.

På vägen till Herrens slutliga återkomst söker han människan genom att vädja till hen­nes frihet. Och utlovar en större gåva, vänskapen med honom själv. Kär­lekens totala ömsesidighet. ”Vänner kallar jag er.” Ge­nom den vänskapen uppfylls hans löfte: ”Guds rike är inom er”.

Vi ber om det i varje Fader vår: ”Tillkomme ditt rike”.

Vi firar det i den heliga eukaristin, vänskapens och öm­se­si­dighetens sakrament.