– Filem v 7-20 Ps 146:7-10 Luk 17:20-25 –
Theodoros, d. 826, blev ledare för Studiosklostret i Konstantinopel. Han lade den teologiska grunden till den kristna bildkonsten, till ikonerna. Motståndarna till att avbilda Kristus sade att Gud inte låter sig avbildas och att Kristi mänskliga kropp är ointressant.
Theodoros svarade, med stöd i Kyrkans tro, att Kristi två naturer, den gudomliga och den mänskliga, är förenade i en person. Det är den personen som avbildas. Det är hans ansikte vi söker. För att själva förvandlas. Kärleken är till sitt väsen ömsesidig.
Denna ömsesidighet blir särskilt tydlig i vänskapen. Paulus hänvisar till den i sitt brev till vännen Filemon, i vilket han vädjar för Onesimos, Filemons förrymde slav som blivit kristen.
Även om Paulus som apostel hade rätt att ”föreskriva” Filemon att frige sin slav, vill han inte använda denna makt.
Utan Filemons ”samtycke” vill han inte handla. Det goda Filemon gör
”skall inte ske av tvång, utan av fri vilja”. ”Om du betraktar mig som din vän, ta då emot honom (Onesimos) som om det vore jag.”
Med sitt fria samtycke får Filemon en större gåva tillbaka. Inte en slav, utan en kär broder.
Det hela blir en bild för hur Gud själv handlar med människan. Gud har all rätt att utöva makt, men väljer att vädja och fråga efter människans samtycke. Han utlovar en större gåva, vänskapen med honom själv.
Samma ”vädjande” hållning anar vi i Jesu ord: ”Guds rike är inom er”. Guds rike kommer inte så att det kan ses med de yttre ögonen. Det skulle ”tvinga” människan till underkastelse.
På vägen till Herrens slutliga återkomst söker han människan genom att vädja till hennes frihet. Och utlovar en större gåva, vänskapen med honom själv. Kärlekens totala ömsesidighet. ”Vänner kallar jag er.” Genom den vänskapen uppfylls hans löfte: ”Guds rike är inom er”.
Vi ber om det i varje Fader vår: ”Tillkomme ditt rike”.
Vi firar det i den heliga eukaristin, vänskapens och ömsesidighetens sakrament.