– Ef 1:1-10 Ps 98:1-6 Luk 11:47-54 –

Den heliga Teresa av Avila blev kyrko­histo­riens första kvinnliga kyrko­lä­rare. Hon fick stora andliga gåvor, men också imponeran-de kraft när hon på mödosam­ma resor grun­dade nya kloster.

Hon lär oss att vägen till Gud går ge­nom ”Kris­ti allrahe­ligaste Man­dom”, dvs. genom hans mänsklighet.

”Genom den por­ten har vi att träda in.” Hon var det hen­nes namn säger: ”Teresa av Jesus”.

Hon hänvisar till en rad hel­gon ”med kärlek till Kristi mänskli­ga natur”: Franciscus med sina sår, Antonius av Padua med Jesus-barnet, Bernhard med sin kärlek till Kristi mänskliga natur, Katarina av Siena.

Teresa hänvisar alla sökare av det högsta till Jesu ”man­dom”, hans mänskliga natur. Den visar vägen och ur den rinner den gudom­liga kraften.

Hon säger: ”Om Herren en enda gång ger oss nåden att trycka in den­na kärlek i vå­ra hjärtan, blir allt lätt och vi kan åstadkomma mycket på kort tid och med ringa möda.”

Paulus kallar Kristus för Guds ”viljas hemlighet”, ett ”beslut” som Gud har ”fattat från början”, ett beslut som inte stannade i Guds upp­höjdhet, u­tan ”skul­le genomföras när tiden var inne”. Det sto­ra skulle bli tillgäng­ligt genom det lilla.

Han samlar det i en enda mening: ”Att sammanfatta allting i Kris­tus.”

I eukaristin ser och smakar vi att nåden är just den unika gå­va som sam­­­ti­digt ger kraft att förbli i den gåva som ges – kärleken.

”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.”