– Job 9:1-12,14-16 Ps 88:10b-15 Luk 9:57-62 –

Skall vi lyda och överlåta oss även när vi inte förstår? Skall vi ly­da bara för att Gud, hans bud och den överordnade har makten? Kräver Gud villkorslös kapitulation? En hel kultur har revolterat mot och avvisat ett sådant tän­ke­sätt.

Det har stöd i en sund teologi. Vi lyder inte Guds bud bara för att de är Guds bud, utan för att de är sanna och rättfärdiga, och därmed bra för människan.

Men Job tycks här mena att Gud kräver kapitulation. ”Hur skul­le en män­­niska kunna ha rätt mot Gud?”

Job har berövats både ägodelar, familj och hälsa. Så ser ju verkligheten ofta ut. Också rättfärdiga får lida.   

Är det detta Jesus vill förbereda sina lärjungar på? De får höra: ”Män­­­ni­­sko­so­nen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” Inte ens sin far får de begrava. ”Låt de döda begrava sina döda.”

Jobs svar blir omänskligt grymma om de inte förstås som en profetia om Kris­tus, den Rättfärdige, som får lida orätt­färdigt. Job är övergi­ven av Gud, så som Jesus var övergiven på kor­set. Människan Job såg inte det: ”Var­för döljer du ditt ansikte för mig?”

När Hieronymus utlägger profeten Jesaja ser han honom redan som en evan­gelist och en apostel. Han vet att profeten pekar fram­åt, även om det ännu bara sker i bilder och antydningar.

Är det därför Jesus säger: ”Den som ser sig om, när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike”?

I det orimliga kravet på överlåtelse ryms något mera. Men det uppen­ba­ras bara för den som får hjälp att se längre. Se något som ger hopp, också där allt hopp tycks vara ute för mänskliga ögon.

Är det därför Benedictus kan säga att brodern skall ”lyda av kär­lek och i förtröstan på Guds hjälp”? Det är något annat än kapitulation. Det sta­vas överlåtelse. Den sker med blicken på den korsfäste.

I varje eukaristi sjunger kyrkan: ”Din död förkunnar vi och din uppstån­del­se bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet”.