– Hes 34:1-11 Ps 23 Matt 20:1-16 –

Hesekiel beskriver maktmissbruk och svek bland Israels herdar och le­dare. De har sörjt för sig själva, men inte för sina får.

Profetens ord är en biktspegel för varje biskop och varje präst. Bene­dic­tus ta­lar ofta om abboten som en herde. Han kallar det en ”svår och mödo­sam uppgift”. 

Herdar behövs. De måste ha fullmakt att handla med auktoritet, men de är inte herrar över sin hjord. Bene­dictus skil­jer mellan ”husfadern”, Kristus, som äger fåren, och ab­boten, som är satt att tjä­na dem.

På många sätt kan varje kristen spegla sig i herdens uppgift. Alla har an­svar för någon eller flera andra. Men vi har också ansvar för oss själva, att vi sörjer för vår egen själ, att den inte svälter ihjäl eller går vilse.

Kan herden räkna med lön? I liknelsen får de som bara arbetat en tim­me sam­ma lön som de som slitit hela dagen.

Om det tillämpas på ar­betsmarknaden, stämmer det inte utan vidare med kyr­kans sociallära, som talar om ”rättvis lön”. Det är den lön som behövs för att leva ett männi­sko­värdigt liv, för att kunna försörja sin familj etcetera.

Kyrkans social­lära säger att lönen inte bara skall räknas efter utfört arbete. Lönen skall också se till vars och ens behov. Den som kom vid elfte timmen hade sannolikt också han en familj att försörja.

Liknelsen har dock en djupare mening. Jesus talar om ”himmel­riket”, livet i Guds rikes tjänst.

I den tjänsten övergår lönen alltid arbetsinsatsen. Lönen i Guds rike gör jämförelser med andras lön meningslösa, inte minst att se ”med onda (avundsjuka) ögon” på Guds generositet mot syndare.

”Lönen” i Guds rike är ett utflöde av hans gränslösa nåd.