Jer 30:1-2,12-15,18-22 Ps 102:16-21,29,22-23 Matt 15:1-2,10-14
Profeten Jeremia var omutlig med att förutsäga Jerusalems fall.
Allvaret i denna dom ger, paradoxalt nog, tyngd åt Herrens löfte om att staden en gång åter skall upprättas: ”Jag skall resa Jakobs tält på nytt.”
Mitt i löftena om den nya staden finns ett löfte om det helt nya, inkarnationen, människoblivandet. ”Deras ledare skall vara en av deras egna, härskaren komma ur deras egna led, säger Herren”.
Fariséerna förstod inte att det verkligt orena har sin källa i hjärtat, som endast kan renas och botas genom ödmjukhet. De blev blinda ledare. ”Om en blind leder en blind, faller båda i gropen.”
Jean Marie Vianney, kyrkoherde i Ars (d.1859), förnyade sin församling genom ödmjukhet. Det bar mera frukt än studieförmåga och pastorala projekt.
Han fick tillbringa merparten av dagen i biktstolen, där han hjälpte tusentals avfallna katoliker tillbaka till tron.
Han såg klart och fann de rätta orden. Församlingen och hela byn förvandlades. Från hela Frankrike strömmade folk till för att bikta sig och höra hans predikan.
Hans visdom hade sin källa i enkelhet och ödmjukhet, i sin tur en frukt av inkarnationen.
Så fullbordas Herrens löfte till sitt folk: ”Ni skall vara mitt folk, och jag skall vara er Gud.”