Jes 55:10-11 Ps 65:10-14 Rom 8:18-23 Matt 13:1-23

Ordets kraft

Mänskliga ord kan vara fyllda av kraft. Vissa ord som vi har hört kan vi inte glömma. De på­­­ver­ka­de våra liv. Men oftare är mänskliga ord kraftlösa, tomma och snabbt glömda. Det frestar oss att slå dövörat till för vad den andre säger. Många gräl har börjat med frågan: Varför hör du inte vad jag säger? Män­ni­skan har en med­född insikt om att våra ord skall vara sanna och att vi skall ta andras ord på all­var. Det är en ömsesidig skyldighet.

    Hur mycket mera gäller det inte när det är Gud som talar? Guds ord är inte bara sanna. De har också kraft, kraft att åstadkomma vad de säger. Gud skapar genom sitt ord. ”Gud sade: Ljus, bli till! Och ljuset blev till.” När Jesus befallde demonerna att lämna en människa, då lydde de och människan befriades. När prästen i bikten säger: ”Jag löser dig från dina synder”, då sker det som ordet säger. I första läsningen liknas Guds ord vid reg­net som faller från himlen och får jorden att grönska och bära frukt. I dagens evange­lium liknas ordet vid säden som bonden sår ut på sin åker.

Vi vet att sådden inte lyckades till fullo. En del föll på vägkan­ten, en del på steniga ställen, en del bland tistlar och ogräs. Endast en del föll i god jord. En­dast den delen av åkern bar frukt. 

Det är lätt att känna igen sig. Det utsäde som ham­nade vid vägkan­ten motsvarar alla de gånger jag har hört, men lika fort har glömt. Redan vid kyrkkaffet är det borta. And­ra gånger tog jag emot, kanske med iver och entusiasm. Men tiden gick och annat kom emel­lan. Det är den säd som ham­nade på de steniga ställena. Åk­rarna på Jesu tid hade ofta ett tunt lager jord ovan­på en stengrund och säden fick inget rotfäste. Att ”så på hälle­berget” he­ter det än idag. Det som föll bland ogräs och tistlar är en bild för hur ordet lång­samt kvävs av ”världsliga bekymmer och rikedomens lockel­ser”. Det är inte svårt att känna igen sig, och det är lätt att tappa modet. 

Men då har vi inte hört det viktigaste. Mannen som gick ut för att så är Kristus själv. I stor gene­rositet och med ett gränslöst tålamod sår han ut sitt ord. Han är ut­sänd av Fadern. Johannes kallar honom Ordet. Ordet som blev människa. Hans Ord är fyllt av Ande och liv, och han förkun­nar detta ord fortfarande! ”Så lyder Herrens evangelium” sjunger diakonen/prästen, och församlingen svarar: ”Lovad vare du, Kristus”.

Huvudorsaken till att människan inte hör är att hon inte vill lyda. På många språk är ”höra” och ”lyda” nästan samma ord. Höran­det är ofull­bordat utan lydnad. ”Lyssna, min son, med hjärtats öra, och fullborda det i handling”, säger Bene­dictus i början av sin regel. Den som lyssnar ”med hjärtats öra” hör ett ord som är skarpare än något tve­eggat svärd och samti­digt sötare än ho­nung, ordet är både omutligt och fyllt av söt­ma. Pau­­­lus tackar Gud för att de krist­na i Thessalonike tog emot hans pre­di­kan, inte som ett människo­ord utan som vad det verkligen är: Guds ord, som också visar sin kraft hos de troen­de.

Lär­jungen prövas, hon letar och söker, ber och frå­gar ef­ter ett svar men tycks inte få något. Både läsning, bön och gudstjänst tycks utan kraft. Men något driver hen­­­­­­­ne att fort­sätta att fråga och söka. Det är Anden som håller på. Plöts­ligt, hon vet inte hur, öppnas en dörr. Ett ljus skymtar. Ett svar. En närvaro. Hon hör. Kan­ske har hon hört or­det många gånger förut. Åtmin­s­to­ne har det flimrat förbi på näthin­nan eller studsat mot trumhinnan, men nu hör hon det som vore det första gången. Ordet har en kraft och en tyngd. Det ordet kan inte komma från människor, inte från den skickligas­te predikant eller författare. Pau­­lus säger att hans tal och förkunnelse inte skulle övertyga med vis­het utan be­vi­sas med ande och kraft. Tron skulle inte vila på mänsk­lig vishet utan på Guds kraft. Människor sade om Jesus: ”Ingen har talat som den mannen talar”. Han talade inte som de skriftlärda, utan med makt. Han talade Guds ord. Han var Guds Ord.

Det är detta ord som liknelsen berättar om. Då blir det både högsta allvar och dju­paste glädje. Vad kan vara allvarligare än att avvisa eller slarva bort Guds eget tilltal? ”Vad kan vara ljuvligare än Herrens röst?” säger Benedictus. Vi tar ju illa upp, som vi sa i inledningen, när en medmänniska inte hör vad vi säger. Hur mycket mera när det är Gud som talar och söker: Män­ni­ska, var är du?

Aposteln Ja­kob säger att vi måste bli ordets görare, inte bara dess hörare. Lyssnande skall inte leda till kroniskt dåligt samvete. I stället bör det leda till konkreta åtgärder, kanske till bikt, alltid till bön och kanske till en konkret föresats.

De som bär frukt är inga specialbegåvade undantag. De har använt sina öron.

”Gud bröt igenom min dövhet”, säger Augustinus. De lyssnade inte som en ansträng­ning, utan för att de hungrade, törstade och gav upp sitt motstånd. ”Hör på mig så skall ni få äta det gott är. Hör, så får er själ leva.”

    Då sker det som ingen kan registrera eller mäta. Ordet för­vand­­lar den som lyssnar. Själv är lyssnaren lika förundrad som såningsmannen i en annan liknelse, när denne ser att sä­den växer utan att han förstår hur det går till. 

    Regnet vän­der inte tillbaka innan jorden blivit fruktsam och bärande. Ordet vänder inte tillbaka få­fängt, inte utan att ha verkat det vartill det var utsänt. Ordet förvand­lar den som lyss­nar. Lyssnaren blir lik det ord som hon lyss­nar till. Det omformar och för­vandlar hen­nes egna ord, gärningar och tankar. 

    Tydligast ser vi det i den heliga Eukaristin, där ordet ges i sitt mest ofattbara koncentrat. Ordet blir kött. Det ges för att kommunikanten skall förvandlas till det hon tar emot.

    Amen.