2 Mos 19:2-6a Ps 100:1-3,5 Rom 5:6-11 Matt 9:36-10:8

Kristus och hans Kyrka

Jesu ord i dagens evangelium är märkligt aktuella. När han ser människor­na, då ser han att de är ”illa med­­­­­­­far­na och hjälplösa, som får utan herde”. Diagnosen beskriver inte bara konflikthärdar och krigsdrabbade länder. Bilden gäller kanske ännu mera den rika värl­dens mora­liska och andliga vilsenhet. Vi har tillgång till hisnande resurser, men många, inte minst bland de unga, vet inte läng­re var­för de lever. De får gå ut i livet utan karta och kompass. Som får utan herde.

    Det kristna budskapet är urgammalt. Vi bekänner det i varje mässa. Många har lämnat det oprövat, eftersom det inte tävlar på sensationernas marknad. Men det är stän­digt nytt. Budskapet berättar om en herde som ger sitt liv för fåren. Fåren samlas till en hjord. Så enkelt är det. Det finns där hela tiden, runt hela jor­dens krets, det förkroppsligade budskapet: Kristus och hans Kyrka.

    Dagens läsningar ger ett mönster. I den första hör vi om Israels folk som slagit läger framför Sinai berg. Mose, som har lett dem dit, är utvald av Gud. Själv ville han ju helst slippa. Han kan inte beskyllas för att ha hittat på något eget, ännu mindre för att vilja härska och styra. Han skulle befria och vägleda fol­ket ur slaveri och mörker. Ofta var det en tung börda. Ingen är så ensam som den som har det högsta an­svaret. Som representant för folket stiger Mose upp på berget, ”upp till Gud”. När han återkommer förmedlar han Guds bud och lag åt folket. När Israels barn hör och håller Guds bud, så blir de själva förenade med honom och med var­and­ra. De blir ett Guds folk, de blir får i hans hjord, i ett ömsesidigt förbund.

    Jesus är den nya Mose. Också han bad att få slippa, men bejakade ändå sitt upp­drag. Genom sitt lidande, sin död och sin uppståndel­se befriar han alla folk ur det and­liga Egypten, ur mörker och förvirring. Genom sin himmels­färd stiger han upp till Gud. Genom att sända sin Ande stiftas ett nytt för­bund, den kyrka som förenar och samlar alla människor till ett enda folk. Det är han som betalar priset. Vi hörde det i andra läsningen. ”Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” I Kristus ser vi mönstret för det sanna ledarskapet. Han är herden som ger sitt liv för fåren, för att samla och förena alla Guds förskingrade barn.

    Grunden är lagd. Endast på den grunden kan huset byggas, hans heliga Kyrka. När han såg människorna och fylldes av medlidande med dem, då skymtar redan kyrkan fram. Kris­tus kallar apostlarna, för att Israels tolv stammar ska vidgas till att omfatta alla folk och länder och ändå vara en enda hjord. En global mång­fald av folk och språk. Ändå bekänner alla en och samma tro, är delaktiga i sam­ma sakra­ment och är knutna till var och en sin bis­kop, a­postlarnas efterföljare, som i sin tur är före­na­de med Petri efter­trädare i Rom.

Jesus ser människorna och fylls av medlidande med dem. Han säger att skörden är stor men arbetarna få. Hans slut­sats borde få oss att tänka efter. Han säger till oss: ”Be skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” Han frå­gar efter vår medverkan. På något sätt är kvaliteten bland präs­ter­na en spegel av tillståndet i Guds folk. Folket får de ledare det förtjänar. Frågan är ju om jag verkligen vill stå under en herde? Eller om jag har smit­tats av lusten att få gå mina egna vägar. Denna moder­na åkom­ma var redan beskriven av pro­feten Jesaja: ”Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg.” Den postmo­der­na människan har hört så mycket om le­darnas syn­der att hon tror sig ha skäl för att vara sin egen herre. Och då duger snart inte heller den bästa herde. Jesus liknade detta släkte vid barn på torget, som varken ville dansa el­ler sörja. Antingen är ledarna för snälla eller också är de för stränga.

Den helige Benedikt talar om motsatsen, när han beskriver de bröder som inte ”le­ver ef­ter eget godtycke och inte lyder sina egna önskningar och begär”. Han säger att de ”vill han en abbot som förestår dem”. Detta står i regelns kapitel om lydnad, den gyl­lene vägen till frihet och trygghet. Resten av kapitlet beskri­ver det som en väg till gläd­­je.

Här finns en skatt som väntar på att bli framgrävd och upptäckt på nytt. Guds rikes skatter är nära – de är nära i den heliga Kyrkan. Det är en nåd och ett privilegium att få tillhöra Kyrkan. Vi bekänner det varje söndag: ”Jag tror på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka”. Kyrkan är fröet till Guds ri­ke. Enligt Aposteln kännetecknas det riket av ”rättfär­dig­het, frid och glädje i den helige Ande”.

Lovad vare Herren om vilken David sjunger: ”Han har gjort oss, och inte vi själva, till sitt folk och till får i sin hjord”.

Amen.