1 Kung 17:7-16  Ps 4:2-5,7-8 Matt 5:13-16

Profeten Elia bad änkan i Sárefat att baka en kaka bröd åt honom, trots att hennes mjöl höll på att ta slut. Hon skul­­le först laga en liten kaka åt profeten, sedan åt sig och sin son.

Till uppgiften fogades en maning, ”Var inte rädd”, och ett löfte: ”Mjölet i krukan skall in­te ta slut och oljan i kruset skall inte tryta.”

Ibland tycks våra resurser vara på upphäll­ningen. Åtminsto­ne de vi ser med egna ögon.

Änkan i Sarefat handlade i trons lydnad. Hon ”gjorde som Elia hade sagt”.

Jesus hän­­­­visar till denna änka när han predikade för sina egna i Nasaret, men de varken såg eller hörde vem som stod mitt ibland dem.

Inte heller kung Ahab såg vem profeten Elia var. Han var för­blindad av olydnad. Profetens ord blev bara ett svidan­de salt. 

För änkan blev profetens ord ett ljus. Hon gjorde det förs­ta först. Trons lyd­nad blev en väg till bönhörelse: ”Mjölet i krukan tog inte slut och oljan i kruset tröt inte”.

Det blev också väg till trons glädje för diakonen Efraim, som sjöng om glädjen och predikade mot tidens villoläror. Han fick namnet ”den helige Andes lyra”.  

”På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.”