Kortpredikan S. Norbert av Xanten, biskop – Nationaldagen

– 2 Tim 4:1-8 Ps 71:8-9,14-15b,16-17,22 Mark 12:38-44 –

Det finns skäl att tacka för vårt land, vårt språk och vår historia, för na­tur och kultur, för fred och frihet, för att den kristna och ka­tolska tron predikades och fick fäste i Sverige.

På tolvhundratalet inleddes en landslag med orden: ”Kristus är främst i vår lag”. Men ingenting i historien är självklart.

Paulus ”besvär” sin lärjunge Timotheos att ”pre­­di­ka ordet i tid och otid, tålmodigt och med ständig undervis­ning”. ”Det kom­mer en tid”, säger han, ”då man inte längre vill lyssna till den sunda lä­ran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kli­ar i dem att få höra så­dant som de ön­skar. De slår dövörat till för sanning­en och vänder sig till legen­derna”.

Den heli­ge Norberts liv liknade apostelns. Han blev till slut ärke-bis­kop i Magdeburg, men levde hela sitt liv i sträng botgöring. Hans stränga förkun­nelse ledde till flera mordhot.

Han blev upphov till en ny ordensgemenskap premonstra­ten­serna, som på 1100-talet bygg­de kloster i hela Europa och nåd­de ända till Thu­ma­thorp, dagens Tom­marp utanför Simris­hamn, där de ver­kade i 400 år.  

Bröderna levde klos­ter­liv, men var samtidigt verksamma i försam­lingar­na om­kring klost­ret. De kan inte ha varit okända ens i trak­terna kring Maria­vall. Vi, sentida klos­terfolk på Öster­­len, går i de­ras fotspår.

Den fattiga änkan frambar samma offer som Paulus och Norbert, även om det inte såg mycket ut för världen.

”Hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.”