– Apg 9:1-20 Ps 117 Joh 6:52-59 –

Saul ”rasade av mordlust mot Herrens lärjungar”. Hans ”mordlust” gör honom till redskap för samma ondska som trodde sig kunna besegra Her­ren genom att få honom dömd till lidande och död.

Ondskans plan gick om intet och vändes genom uppståndelsen till seger. Herren förintar Sauls mordlust och tar honom i sin tjänst.

Ljusskenet på Damaskusvägen förvandlade hans liv. I fortsättningen skall han bli sin Herres ”redskap”. Han är blind i tre dagar. Ana­nias förmedlar vad som väntar honom: ”Jag skall låta honom veta hur myc­ket han mås­­te lida för mitt namns skull”.

Händelsen på Damaskusvägen rymmer påskens mysterium. Ondskans planer kommer på skam och något nytt uppstår. Tre gånger berättar Lu­­­­­kas i Apostlagärningarna om Paulus omvändelse. Händelsen har prä­g­­lat och präglar kyrkans både tro och liv.

Paulus har lärt kyrkan att hon är Kristi kropp. Var lärde han sig det? – Sannolikt på Damas­kus­­­vägen. Rösten frå­gar ju: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?”

Det var kyrkan Saul förföljde. Rösten identifierar sig med den som för-följs: ”Jag är Jesus, den som du förföljer”.

Förföljelsen av de kristna rymmer kyrkans hemlighet och vittnesbörd.

Hur blir lärjungarna så förenade med Jesus att han kan iden­ti­fie­ra sig själv med dem? 

Johannes låter Jesus ge svaret: ”Den som äter mitt kött och dricker mig blod förblir i mig och jag i honom.” Genom kommunionen blir kommuni­kanten det han/hon äter och dric­ker.

Och än mer. Genom att delta i det euka­ristiska offret dras kyr­kan och kommunikanten in i sin Herres livsöde, präglat av hans påsk.

Vårt ”Amen” till eukaristins offer och kommunion är också ett ”Amen” till Guds vilja och plan med våra liv, inte minst när det liknar Paulus´ och mar­tyrernas.

Kristi påsk fortsätter i hans lemmar, i hans kyrka, som sjunger, både i eukaristin och i lidandet:

”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi.”