”Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig.”

Så förkunnas påskens budskap av en tidig kyrkofader. Tiden och rummet tycks vara upp­hävda och Kris­tus kan söka upp våra stamföräldrar Adam och Eva som sitter i dödsrikets mörker och fång­enskap. Han uppmanar dem att ”stå upp från de döda”. Vi ser det på öst­liga iko­ner, där Kristus räcker Adam och Eva handen för att resa upp dem upp ur dödsrikets djup. ”Jag har inte skapat dig för att hål­las bun­den i dödsriket”, fortsätter han. ”Stå upp, du min bild, stå upp, du som jag har for­mat till min avbild. För din skull antog jag, Herren, din tjänarestalt. Se märkena efter slagen på kin­­­derna. Jag fick dem för att åter­upp­rätta din van­ställda gestalt efter min avbild”. Genom påsken får människan sin avbild återställd till sin ur­­sprungliga skönhet. 

    Vår forn­kyrklige pre­dikant söker ord för att beskriva påskens hisnande innebörd. ”Bröllops­kam­maren är in­redd, rätterna är tillagade, de himmelska boningarna och hyddorna är bered­da. Jag vill på nytt insätta dig, inte i paradiset utan på den himmelska tronen”.  

    Samma budskap hörde vi i Exsultet, lovsången vid påskljuset, den kanske vack­raste av kyrkans alla böner. Den vänder sig först till änglarna. Kristi upp­ståndel­se får dem att jubla. Se­dan uppmanas jorden att jubla av glädje. ”Hela världen må förnim-ma att mörkret har sking­rats.” Vida­re upp­­­manas kyr­kan att glädja sig. Hon bär i sig försoningens och det nya livets kraf­ter. Alla hen­nes martyrer och helgon, ja hela hen-nes liv och historia vore obegriplig utan Kris­ti upp­ståndel­se.

    Exsultet inleds som en eukaristisk prefation: ”Ja, sannerligen är det tillbörligt och rätt att med hjärta, själ och mun frambära vår lovsång…” Den sjunger som vore den be­rusad, den jublar över Kristi ömsinta omsorg och bottenlösa kärlek. Den kallar skul­­den ”lyck­sa­lig”, ty den blev inlöst av en sådan Återlösare. Och eftersom kärleken är så glödande blir också allvaret så stort: ”Meningslöst är det att födas som männi­ska om vi inte blir födda på nytt till det sanna, eviga livet”.

    Brotten förjagas, skulderna utplå­nas, de bedrövade får glädjen tillbaka, hatet förintas, fred skapas och makterna tvingas till lydnad. Skeptikern undrar: är inte detta överord? Tron svarar: Det är vi som är blinda och döva, tröga att fatta. Allt gott i historien har sin källa i den­na natt. Det är vi, de medelmåttiga och likgiltiga, som in­te har upp­täckt påskens hisnande storhet. Allt är förvandlat, ty Kris­tus har besegrat döden och upp­stått från de döda! Vad skulle in­te hän­da om vi fullt ut levde i påskens verk-lighet? Ota­liga vittnes­börd bekräftar den sanning vi firar denna natt. 

    Kristi uppståndelse är alltså något vida mer än att han som män­ni­ska blev levande igen. Ändå var det något konkret och kroppsligt. Graven var tom. Vår förrförre på­ve Bene­dikt XVI säger: ”Uppståndel­sen är något som har hänt i historien, men den spräng­­­er histo­riens rum och når utöver det”.

    Vår fornkyrklige predikant valde ett ord av aposteln Paulus för att förkunna påskens bud­­­­­skap. ”Res dig! Vakna, du som sover”. Han syftar på den människa som sänkt blicken och låtit sig fångas av bedrövelse och vanmakt. Aposteln säger: ”Stå upp från de döda och Kristus skall lysa över dig”.

    I påskljuset ser vi vad vi är kallade till. Att lysa genom att brinna upp. Att dö från synden och ingenting föredra framför kärleken till Kristus. Det är den­na påsk som ingjuts in i den döp­te och som vi förnyar i de doplöften vi nu skall instämma i.

    Älskade systrar och bröder: ”Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig.”

    Amen.