2 Mos 17:3-7 Ps 95:1-2,6-9 Rom 5:1-2, 5-8  Joh 4:5-42

Den avgörande törsten

Törst efter vatten har följt mänskligheten genom historien. Ofta har det varit en över-levnads­fråga. När israeliterna saknade vatten under ökenvandringen knotade de mot Mose. Vi anar att behovet av vatten inte bara gäller den kroppsliga törsten. Det är också en bild för människans behov av Gud. Psalmisten sjunger: ”Min själ törstar ef-ter Gud, efter den levande Gu­den”. Människan liknas vid hjorten som längtar till vat-tenbäckar. Kyrkan påminner oss om denna törst särskilt under fastetiden.

Dagens evangelium berättar om mötet mellan Jesus och en samarisk kvinna vid Sykars brunn. Jesus ber kvinnan om vat­ten. Redan det, att en judisk man frågar en samarisk kvinna om hjälp var något oväntat. Det väcker hennes nyfikenhet, om än med distans. Då går Jesus ett steg till och talar om ett annat slags vatten, ett som gör att man inte blir törstig igen. Kvinnan förstår fort­faran­de inte, men ser en chans att inte behöva smyga ut till brunnen under siestan, då ingen såg henne. Hennes förtro-ende för främlingen växer. Då går Jesus henne närmare in på livet. ”Gå och hämta din man”, säger han. Han blottlägger hennes liv. Kvinnan viker inte undan i rädsla el-ler så­rad stolthet. Hon låter Jesus avslöja hennes trasiga liv. ”Fem män har du haft och den du nu har är inte din man”. Hon hade kunnat vända sig bort eller känna sig kränkt, som hon säkert hade gjort när skvallret surrat längs bygatorna. Men någon-stans anar hon att denne man inte är ute efter att döma henne.

Ändå gör hon ännu ett försök att slingra sig undan. Hon för över det hela till en frå-ga om var man skall tillbe Gud, på deras berg i Samarien eller i Jerusalem. Det var en stridsfråga mellan samarier och judar. Jesus låter sig inte dras in i den diskussio­nen, men lyfter det till frågan om att tillbe i ande och sanning. En sista gång försöker kvinnan skjuta undan frågan. ”När Messias kommer skall han låta oss veta allt.” Men Jesus viker inte undan. Frågan löses inte i framtiden utan nu. Nu är befriel­sens dag. Kvinnan får höra Jesus säga om Messias: ”Det är jag, den som talar till dig.”

Evangelisten låter oss inte veta vad som händer i kvinnans hjärta, när hon hör det-ta ord. Det han berättar är att hon låter sin kruka stå. Utan kruka skyndar hon bort till staden. Men nu smyger hon inte i grän­der­na. Nu går hon frimodigt och vittnar för dem hon möter om den man som sagt henne allt. Det hade säkert också andra sagt hen-ne, men nu har hon hört det av en som inte talat för att döma, men som har makt och vilja att befria henne. ”Om du visste vad Gud har att ge…”, hade Jesus sagt till henne. Nu vet hon det. Inte bara i huvudet, utan i hela sin varelse. Till och med i fötterna. Hon dan­sar fram genom gatorna. Jesus hade sagt till henne: ”Det vatten jag ger blir en källa i henne, med ett flöde som ger evigt liv.” Det är denna källa med liv i över-flöd, som hon nu vittnar om. Hon blir en missionär för det livgivande vattnet.

Det är därför man i den tidiga kyrkan läste detta evangelium veckorna före påsk, som en förberedelse till det livgivande dop i vatten som ägde rum vid påsknattens gudstjänst.

Låt oss samla det i tre punkter.

* Det första för människan är att se och erkänna den djupaste törsten i livet. Alla människans behov går ytterst tillbaka på behovet av Gud. Utan Gud förblir männi-skan i grunden orolig. Den som inte ser detta blir hänvisad till det profeten Jeremia kallar ”usla brunnar”, världsliga källor, som inte kan tillfredsställa män­niskans vikti-gaste behov. Jag är kallad till ingenting mindre än Gud själv, som psalmisten säger till Gud: ”Hos dig är livets källa”.

* Det andra som detta evangelium lär oss är att ingen lär känna Gud, som inte lär känna sig själv. Kvinnan fick hjälp att se sig själv när hon mötte Jesus. Han är den sanne själasörjaren. Han ger varken den falska trösten, att allting ordnar sig och att synden inte är så farlig, men hans ärende är inte heller att döma. Med tålamod och ömsinthet möter han denna kvinna. Hon kände igen honom som både rättfärdig och barmhärtig. Han befriade henne och upprättade henne, han gav henne glädjen och frimodigheten till­baka. De flesta biktfäder är inte som Jesus, som ju själv formulerade hennes bikt, ”fem män har du haft, och den du nu har är inte din man”. Några av de stora själasörjarna har kommit i närheten av sin läromästare, de som fått förmågan att läsa människors hjärtan som i en öppen bok. Men bakom alla kyr­kans biktfäder står Jesus själv, som lovat att tala och handla genom dem.

Törsten blir salig när den finner livets källa. ”Då erkände jag min synd för dig, jag dolde inte min skuld. Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren. Och du förlät min synd och skuld.”

* För det tredje – Jesus utlovar en källa inombords i männi­skan. Redan Ord­språks-bo­ken säger: ”Drick vatten ur din egen brunn, friskt vatten ur din egen källa”. Aposteln säger att källan är den helige Ande, ingjuten i våra hjärtan. När Jesus lär oss att säga ”Fader vår…”, så blir vi genom nådens Ande det Jesus är av naturen, söner och döttrar till Gud, vår Fader.

Gud begär aldrig något av sina barn som han inte också ger kraft till. Den kraften och den käl­lan är Anden, som vi fått och som vi ständigt får be om på nytt.

Herrens vilja är hela tiden denna enda, att upprätta ett enhetens förbund med oss.

Det är Anden som stöder oss i vår svaghet, som vädjar för oss med rop utan ord.

Som en källa i vårt innersta, med ett flöde som aldrig sinar.

Amen.