Jes 7:10-14 Ps 24:1-6 Rom 1:1-7 Matt 1:18-24

Trons lydnad – Josefs exempel

I varje katolsk mässa ihågkommer vi Josef, Marias brudgum och Jesu fosterfar. Det finns goda skäl att meditera över Josefs roll i vår tro, inte minst nu några dagar före jul. Två av de fyra evangelisterna berättar om Jesu födelse, Matteus och Lukas. Lu­kas är mest utförlig och ser det hela ur Marias perspektiv. Matteus är mera kort­fattad och skriver ur Josefs perspektiv.

    Josef var trolovad med Maria. Det innebar att de var rättsligt bundna vid va­randra, redan innan de börjat leva tillsammans. Nu får han veta att hans trolo­vade blivit hav-ande. Det kunde bara uppfattas som äktenskapsbrott och Josef hade kunnat dra henne inför rätta. Som from jude kunde han inte fullfölja trolovningen. Men Josef vet att kärleken är det viktigaste av alla bud – det är därför han kallas rättfärdig. Han vill inte dra vanära över Maria. Därför tänker han skilja sig från henne i tysthet. Det betydde att med två vittnen skriva ett skilsmässobrev och upphäva trolovningen. Då ingriper Gud. Genom en ängel uppenbarar han sig för Josef i drömmen och säger: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty bar­net i henne har blivit till genom helig ande.” Det finns en mening och en plan i det som har skett. Gud har utvalt Josef eftersom han är av Davids släkt. Den utlovade Mes­sias skulle ju vara en ättling till David. Men samtidigt skall Messias välde vara evigt och början till ett nytt förbund. Något stort och underbart har skett. Maria har blivit havan­de genom ett unikt ingripande av den helige Ande. Matteus hänvisar till ett löfte hos profeten Jesaja, som sagt att en jungfru skall bli havande och att barnets namn skall vara Immanuel. Det betyder: Gud med oss.

    Det är lätt att få svindeln när vi hör om detta, eller att leta efter bortförklaringar och söka efter något begripligare. Men det ligger en inre logik i att barnets moder måste vara en jungfru. En kyrkofader (Beda Venerabilis) säger: ”Det är på allt sätt tillbörligt att när Gud ville bli människa, då föddes han inte av någon annan än en jungfru, och när en jungfru fick uppdraget att fö­da, då födde hon inte någon annan än honom som är Guds son.” Det barn som Maria skall föda är inte bara ett budskap om Gud. Kyrkan tror och bekänner att Marias son är Guds egen Son. Samtidigt är han en människa av Davids ätt. Josef tar Maria till sig som sin hustru och adopterar därmed hennes barn och blir dess fosterfar. Därför är Jesus med rätta av Davids hus och släkt.

    Josef är inte ett passivt verktyg för denna Guds plan. Han är ett föredöme i trons lydnad. Matteus berättar: ”När Josef vaknade, gjorde han som Herrens ängel ha­de befallt och förde hem sin trolovade.” Som Maria blev Herrens tjänarinna, blir Josef sin Herres tjänare. Utan att tveka. Utan att frukta för konsekvenser­na eller vad det skulle kosta honom. Han ställer inte ens en fråga. Han är det tysta föredömet i trons lydnad.

Paulus talar i andra läsningen om ”att föra alla hedningar till lydnad i tro”. Att bejaka tron innehåller ett moment av lydnad, att med förnuft och vilja bejaka den tro som har Gud själv till upphov och garant. Många väljer här att i stället tveka och dröja. Men denna lydnad är vägen till frihet. Trons lydnad är vägen ut ur tvivlets och vankelmo­dets fängelse – också på den fortsatta vägen. Det kan gälla en situation eller en uppgift som verkar omöjlig eller övergå de egna krafterna. Den helige Benedictus beskriver det i ett kapitel, där munken får ett uppdrag som är svårt eller verkar omöjligt. Då skall han lugnt för­klara för den överordnade varför det verkar omöjligt för honom, men om det ändå förblir som den överordnade beslutat, så skall han ”lyda av kärlek och i förtröstan på Guds hjälp”. Det är trons lydnad. Det är vad Josef gör.

    Det kan gälla både smått och stort, kanske något som vi länge skjutit på framtiden. Att lyda samvetets röst att försonas med en ovän, att skriva ett brev, att besöka en sjuk, att ge en gåva till den behövande, att bryta med en ovana, att gå till den bikt som jag länge skjutit undan, att inte låta sig slås ned av motgången, eller att i lydnad  hålla ut i läsning och bön. Trons lydnad öppnar dörren, eller åtminstone ett fönster, till frihet och glädje. 

    Vi ser vad som hände för Josef. Han tog sin trolovade till sig. Det var hans lydnad för Guds röst. Men därigenom fick han det som övergick all mänsk­lig lydnad, han fick Marias barn som sitt barn. Han fick öppna dörren till sitt hus, inte bara för Marias son, utan också för Guds Son. Som det sägs om Sa­c­kaios när han tagit emot Jesus i sitt hus: ”Idag har räddningen nått detta hus”. Sådan är trons lydnad. Den tänder ett ljus i mörkret. Den öppnar dör­ren för Guds nåd och närvaro i våra liv. Det vi hör väntar på vårt svar. Men när vi ger svaret, när vi lyder i tro, så upptäcker vi att gåvan övergår alla våra insat­ser. Vi anar det stilla suset av Guds egen närvaro, att Gud själv är med oss i det barn Maria föder och Josef tar emot i sitt hus. Josefs fosterson är Immanuel, Gud med oss, som föds i Betlehem för att födas i våra hjärtan. Detta går vida utöver vår egen personliga och begränsade horisont. Den lilla begynnelsen i Josefs och Marias familj tänder ett ljus som lyser för alla folk, ock­så i vår tid. Tron på Jesus kan tyckas maktlös i den värld vi lever i, men den var minst lika maktlös i sin första begynnelse. Och den rym­mer fortfaran­de samma kraft.   

    Löftet om Imma­nuel i början av Matteusevangeliet pekar fram emot evangeliets sista ord, den Uppstånd­nes löfte till sina lärjungar: ”Jag är med er, alla dagar intill ti-dens slut”.

    Amen.