Jes 66:10-14c Ps 66:1-3a,4–7,16,20 Gal 6:14-18 Luk 10:1-12,17-20

Guds rike är nära

Vi har ofta hört det – Guds rike är nära. Guds rike är varken långt borta eller helt närvarande. Det är inte avlägset, men heller inte helt och fullt här. Inte ännu. Det är nära. Det rymmer både en uppmaning och ett löfte. Det uppmanar oss att vara vak-samma och väntande och inte bekymmerslöst räkna med att det bara finns där när vi behagar söka det. Jesus varnar för dem som säger: ”Se här är det”. Han säger också: ”Guds rike är invärtes i er”. Aposteln Paulus undervisar om vad Guds rike är: ”Rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande”.  

    I dagens evangelium sänder Jesus ut sjuttiotvå lä­r­jungar. Siffran knyter an till en lista i 1 Moseboken på världens alla folk. Jesu budskap har adress till alla folk.

    De som sänds ut skall bereda väg för hans ankomst. De sänds ”dit han själv tän­k­te kom­ma”, säger evangelisten. Det är hemligheten med den kristna förkunnelsen. Det som förkunnas bereder väg för honom som kommer i förkunnelsens fotspår. De utsända måste därför förkunna det budskap som Jesus har talat. Att hitta på ett eget budskap vore att sabotera hela projektet. De som lyssnar skall göras beredda för ho-nom som är på väg till dem som lyssnar. Därför uppmanar han oss att be skördens Her­re att han kallar och sänder ut arbetare till sin skörd. Det pågår ett ständigt sam-arbete mellan trons människor och trons förkunnare. Båda kan sabotera detta samarbete. Människorna kan underlåta att be för förkunnaren och förkunnaren kan spri-da egna idéer i stället för Guds ord. I båda fallen saboteras det märkliga samarbete som Gud har tänkt. Be att Gud sänder förkunnare. Be om ett hörsamt hjärta. Det är bästa medicinen mot dåliga predikningar.

    Evangeliet glöder av intensitet. De utsända skall inte ens stanna för att hälsa. Risken är stor att man då pratar bort det hela. Att det skulle uppfattas som oartigt tycks inte bekymra vår Herre. Och när ordet tas emot så skall förkunnaren stanna i det hu-set, ta emot den mat som bjuds, bota de sjuka och säga: ”Guds rike är nära”. Att avvisa budskapet eller att låta det gå in genom ena örat och ut genom det andra är en allvarligare synd än den som begicks i den ökända staden Sodom, som förintades av eld och svavel. En hjälp är att efter mässans slut dröja något i bön så att både ord och sakrament hinner slå rot.

    De sjuttiotvå kommer tillbaka och berättar att till och med demonerna lyder dem. Då bekräftar Jesus att han har gett dem makt att trampa på ormar och skorpioner. Det är bilder för de andliga fiender som skall bekämpas. Ändå är det inte ens detta de skall glädja sig över, utan att deras namn är skriv­na i himlen. Finns inte detta mål för förkunnelsen, Guds eviga rike, då förminskas förkunnelsen till pro­paganda av ena eller andra slaget.

    Den som tar emot budskapet och blir döpt får sitt namn skrivet i himlen. Han har därför större skäl till glädje än om han kunde driva ut demoner! Därför vill inte Paulus berömma sig av något annat än Kristi kors, som vi hörde i andra läsningen. Det är ju Kristi död och uppståndelse som den döpte får del av. Paulus säger att världen är korsfäst för honom och han för världen. Som bevis för det hänvisar han till att han bär ”Jesu mär­ken på sin kropp”. Kanske syftar han på ärren efter tortyr och piskrapp, men det kan ock­så vara s.k. stigmata, sårmärken, som ges åt några utvalda som ett tecken på deras närhet till den korsfäste.

    Vad menar Paulus med att ”värl­den” är korsfäst för honom? Det är inte den värld som Gud älskade. Den värld som Paulus talar om är den ”värld” som har vänt ryggen till Gud. Människan märker denna ”värld” i de krafter som får henne att följa ”vad kroppen be­gär, vad ögonen åtrår och vad högfärden skryter med”. Alltså de laster som lockar henne att synda. Johannes säger att denna ”värld” för­går, medan ”den som gör Guds vilja består för evigt”. Guds rike kan ju inte gå under. Den helige Makarios säger: ”Man måste glömma förolämpningar, förjaga förlamande tungsinne, uthärda smärta och finna sig i förluster. Så vinner vi en hälsosam storsinthet som höjer oss över världens skenbara lycka”. Råden förkunnar att Guds rike är nära.

    Det betyder att be Herren att sända arbetare till sin skörd, att återupptäcka korsets kraft i kampen mot synder och demoner, att glädja oss över att våra namn är skrivna i him­­­len, att bli stilla och låta våra hjärtan vidga sig över att Guds rike är nära redan nu i hans heliga kyrka och i våra hjärtan.

    Det är denna Guds rikes närhet som vi firar i den heliga eukaristin, som vi smakar i det renade hjärtat och vars grund vi bekänner i vår allraheligaste tro.

    Amen.