Apg 14:21b-27 Ps 145:8-13b Upp 21:1-5a Joh 13:31-35

”Se, jag gör allting nytt.”

En röst i dagens läsningar säger: ”Se, jag gör allting nytt”. Det är lätt att lockas av det som låter nytt, fräscht och ungdomligt. Reklamen ut­nyttjar det hänsynslöst. Nå-got i människan attraheras. Den bittra erfarenheten säger förvisso att mycket av det nya snart är föråldrat och gammalt. Ändå – det finns en äkta längtan efter ett liv utan åldrande och död. Egent­ligen är det en längtan efter ett förlorat paradis. En tillvaro där det nya förblir nytt, för evigt. Vi hör i dagens läsningar om den nya människan, den nya sången, det nya budet, det nya förbundet. Vi anar att detta nya är en frukt av uppståndelsen. Den som gör allting nytt är den uppståndne Herren.

    Hur får vi del av detta nya? Vi förskonas ju inte från lidande. Det stämmer, men lidandet kan förvandlas till prövning.

    I första läsningen hörde vi Paulus och Barnabas säga: ”Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike”. Som troende blir vi inte förvånade.  Je­sus sade det själv: ”Tag på er mitt kors och lär av mig”. Kyrkan har känt igen sina grund­vill­kor i Israels folks öken­vandring. Vi är befriade från det andliga slaveriet i Egypten, men är ännu på vand­ring under bistra öken­villkor. Men svårigheterna har fått ett nytt namn. De har förvandlats till pröv­ningar. Det är inte blinda olyckor eller ett godtyckligt öde. Bakom motgångar och orättvisor finns en plan. Nå­gon prövar oss, prövar vårt tålamod, om vi vill älska ho­nom över all annat. Men han gör det av sam-ma skäl som han sän­de sin Son, av barmhärtighet. Det är barmhärtigt redan att vi får veta det. För hedningen är ju lidande något som inte borde finnas, något som ut-veckling och vetenskap tror sig kunna eliminera. Och går det inte att eliminera så vill man få rätten att själv avsluta sitt liv. Men för den troende har lidandet fått en djupare mening.

     Att bejaka lidande i Jesu efterföljd är egentligen ett privilegium. En möjlighet att få offra det svåra och för­ena det med Kristi offer och överlåtelse. Alla svårigheter, från vardagens förtret­lig­heter till de lidanden som annars skulle beröva oss både mod och lusten att leva. Genom att bejaka det som en prövning anar vi redan nu det nya. Pau­lus säger och Benedictus citerar det. ”I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss”.

    Ofta avgörs det i bönen, i hur vi tänker. Att våga säga ”ske din vilja”, öppnar ögo-nen för kraften från Kristi kors. En ny kraft rinner till i den egna svagheten. Det beja-kade lidandet i Kristi efterföljd bere­der väg för en större nåd än om jag slipper lidan-det. De människor eller händelser som jag trodde var fien­der blir Guds medar­betare. De öppnar ögonen för det som är större. Överlåtelsen åt Guds vilja ger Kristus möj-lighet att ge oss den nåd vi annars inte skulle ha upptäckt och fått del av. Det blir påsk i hjärtat, rätt­färdighet, frid och glädje i den helige Ande. Den som fått smaka den nåden vet att det stämmer. Martyrerna och deras glädje bekräftar det. De offra-de sina liv för det nya: ”Din nåd är mer värd än livet”.

     Det andra tecknet på det nya är att vi får hoppas på det slutliga målet.

Målet beskrivs som en helig stad, det nya Jeru­salem, som kommer ner ur himlen, som en brud smyckad för sin man. Döden skall inte vara mer, ty brudgummen är Kristus, som uppstått från de döda och ger bruden allt vad han äger, det fulla och eviga livet. Där finns ingen sorg, ingen klagan och ingen smärta mer. Inte bara en för­bättrad värld, lite mera uthärdlig, utan en ny skapelse. Den liknas vid ett nytt Jeru­salem, som kommer ner från Gud.

     Kyrkans andliga vägledare säger: När prövningen drabbar och kraften att stå emot de destruk­tiva tankarna inte räcker, då får vi lyfta blicken mot slutmålet. Som när Petrus sjönk i vattnets mör­ka vågor, men räddades av den Herre som är starkare än suget ner i djupen. Då får vi meditera över de heliga som gått före och som nått målet därför att de praktiserade hoppet. Ty för dem ljuder rösten från den som sitter på tronen och säger: ”Se, jag gör allting nytt”. Vi är trons och hoppets barn. Vad kan övervinna den som fått del av det gudomliga hoppet?

     Det tredje tecknet på det nya är att vi får leva i kärleken.

Jesus kallar kärleksbudet ett nytt bud, trots att vi läser om det redan i Mose lag. Je-sus skärper budet: ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” Vi ser något nytt hos den människa som äls­kar. Hon blir inte trött, även om hon ger ut sina sista krafter. Augustinus säger att kärleken gör oss ständigt nya och skim­rande vi­ta. Det är därför den saliga jung­frun Maria är så vacker. Den som älskar har dött från det liv som åldras och dör. Hon lever redan nu med Kristus och Maria hos Gud. Kärleken gör människan vacker.

Kärleken förnyar människan. Hon blir klädd ”i innerlig medkänsla, vänlighet, öd­mjuk­het, mildhet och tålamod”. Kärleksbudet i Jesu mun har en ny källa, inte den skrivna lagen, utan den Ande som Kristus utgjuter i de troendes hjärtan, kärle­kens Ande. Kärle­ken har förmågan att ständigt hitta nya vägar till försoning och för­nyad gemen­skap. Och även om den inte ser någon öppning, så fortsätter den än­då att älska. Resten gör Gud. Om de första kristna sades det: ”se hur de älskar var­andra”.

    ”Se, jag gör allting nytt.” Den Herre som sitter på tronen förnyar en döende värld. Kristus har uppstått från de döda för att förnya världen. Lidande och prövningar får inte sista ordet. De tas i hans tjänst och öppnar en väg mot målet. Av barmhärtighet ger han oss hoppets gåva. Av samma barmhär­tig­het visar han oss kärlekens väg, den kärlek som gör allting nytt.

Amen.