Apg 5:12-16  Upp 1:9-11a, 12-13, 17-19 Joh 20:19-31

Saliga de som inte har sett men ändå tror

Vi har firat påsk, festernas fest och högtidernas högtid. Kristi uppståndelse bekräftar att han var den han hade sagt sig vara. Det fanns täck­ning för orden. Döden beseg­ra­des, männi­skans hopp om ett helt och evigt liv når sin upp­fyll­else.

De räddhåga­de lär­jungarna förvandlas. Det är uppståndelsen de förkunnar och vittnar om. ”Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att Herren Jesus hade upp­stått.” Deras frimo­di­ga uppträdande inför sina egna ledare och sedan inför denna världs mäk­tiga vore obe­griplig om inte något avgörande hade ägt rum.

Utan uppståndelsen blir kristendomen en religion bland andra, med en storslagen lära och en ädel moral, men utan kraft och utan hopp för den svaga och dödliga människan.  Paulus skriver: ”Om inte Kristus har uppstått från de döda är vår tro meningslös, vi är kvar i våra synder och de mest ömkansvärda av alla människor”. Vid påskljuset sjunger kyrkan: ”Förgäves vore vi födda, om inte Frälsaren ha­de fött oss till det nya livet”.

Den uppståndne visar sig för sina lärjungar. Han går genom stängda dörrar, men han känns igen av de sina. De fylls av glädje när de ser honom. Han ger apostlarna deras uppdrag, att förlåta syn­der och ge männi­skorna sin frid.

Vid ett sådant tillfälle saknades en av de elva, Tomas, han som hörde till de ivrigas­te. Det var han som i Betania, när Jesus närmade sig Jerusalem, sade: ”Låt oss gå med för att dö med honom”. Tomas låter nästan som Petrus. När de andra tio berättar att de har sett Jesus, kan han inte tro det. Han nöjer sig inte med de andras ord. Han vill själv se spikhålen och sticka handen i Jesu sida.

Sådana människor är ofta besvärliga, men de är till välsignelse. De nöjer sig inte med att instämma i majoritetens uppfattning. De vågar tänka själva och får ibland stå en­sam­ma. De vill ha personlig visshet. Därför säger påven Gregorius på 600-talet att Tomas´ tvivel är oss till större hjälp än de andra lärjungarnas tro. Tomas be­kännel­se är en höjd-punkt för hela Johannesevangeliet: ”Min Herre och min Gud”.

Men vi som inte får se det Tomas såg, hur får vi hjälp av Tomas? Han fick se och kanske beröra. Ändå är också hans ord en trosbekännelse. Det han såg var människan Jesus, det han be­kände var Gud i Jesus. Han utropade att den han såg var Gud, som han inte kunde se. Därför kan Jesus säga: ”Du tror därför att du har sett mig”. Augustinus säger: ”Tomas såg människan och be­kän­de Gud, som han inte såg”.

Men så tillägger Jesus det för oss mest glädjande: ”Saliga de som inte har sett men än-då tror”. Vi känner till Jesu saligprisninger i början av bergspredikan. Här följer ännu en. En slags gratulation. Också Maria prisas salig av Eli­sabet för att hon trod­de och bejakade ängelns budskap: ”Salig hon som trodde”. Det är ju också den grundläggan­de beskriv­ningen av de kristna: de troende. Det är tron som gör oss till kristna. Det är tron som öpp­nar dör­ren till dopet. Johannes säger: ”Detta är den seger som har besegrat värl­den, vår tro”.  Och han fortsätter: ”Vem kan besegra världen utom den som tror att Je­sus är Guds son?”

Att tro är att ta ett steg. Det är möjligt för människan att ta detta steg, men hon kan ock­så väg­ra. Då gör hon som Tomas, när han först sa: ”Då tror jag inte.” Och då hjälper inga andra åtgärder, varken moraliska ansträngningar eller respekt för kyrkan och hennes tradi­tioner, varken religiösa känslor eller gudstjänster. Inte heller skulle det hjälpa att hon fick sär­skilda uppenbarelser, som den rike mannen föreslår för sina bröder (Luk 16:27). Den som bekänner med munnen, och i hjärtat tror att Gud har upp­väckt ho­nom från de döda, skall bli räddad, säger aposteln (Rom 10:9).

Det steget förvandlar allt. Inga tvivel får fäste i den som tar trons steg. Tron ger henne ett skydd mot skiftande känslor och stämningar. Att tvivla är att ta ett steg tillbaka. Därför kan tvivel bli en synd. Tron ger oss visshet om det vi inte kan se, sä­ger He­breerbrevet (11:1).

Tron är säkrare än all kunskap. Tron bejakar det apostlarna vittnade om. Det finns goda  skäl att lita på deras vittnesbörd. De var inga dårar och de vittnade med sina liv. Ändå räc­ker det inte att respektera och förundras över vittnena. Tron stannar inte på åskådar­plats. Tron säger: Jag tror. Därmed tar den ett steg. Ingen kan göra det i mitt ställe. Samtidigt kan jag inte ta detta steg utan nådens hjälp. Den som vill tro uppmanas att be om trons gåva. Gud vägrar inte att hjälpa den som vill tro.

Gud gör inte våld på människans frihet.  Den som behöver förbereda sig, till exempel skaf­fa sig mera kunskaper, skall göra det, men se­dan inte tveka eller skjuta upp det nöd­vändiga ste­get. ”Utan tro kan ingen finna nåd hos Gud. Den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom”.

Jesus vänder sig direkt till Tomas, som om han var den ende i hela världen. Han söker efter honom som efter det förlorade fåret. Så ser hans barmhärtighet ut. Jesus vill ingen­ting högre än att bota To­mas från hans otro. Han får se de sår som ge­nomborrats av spi­karna och den sida som genom­stungits av spjutet. ”Genom hans sår blir vi helade”, hade redan profeten sagt. Det gäller ock­så tvi­velsjukan. Det är ingen ouppnåelig asket el­ler mo­ra­lisk perfektionist vi tror på. Tron sträc­ker sig efter den gudomliga barmhärtigheten, efter syndernas förlåtelse och ett nytt liv.  

Tomas trosbekännelse är samtidigt en gåva. Tomas´ vilja att tro fullbordas av den viss­het som Herren ger honom. Trons yttersta garant är Gud själv, som är sanningen, men den för­medlas av tillförlitliga vittnen i hans heliga kyrka. Tron bejakar och tar emot den up­penbarade sanning­en. ”Saliga de som inte har sett men ändå tror”. Tron är salig, ty den ger liv. Det är den tron vi nu bekänner.

Amen.