– 1 Joh 5:5-13 Ps 147:12-15,19-20 Luk 5:12-16 –

”Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?”

Hela veckan efter Epifania har vi hört om tydliga teck­en på denna tro: bröd­un­dret, förkunnelsen i synagogan, botandet av sjuka, segern över vind och vågor, idag över spet­­älskan.

Herrens härlighet breder ut sig över jor­den. Kristi enhet med Fadern up­­pen­baras. Också när han drar sig undan till öde trak­ter för att be.

Han drog sig undan för vår skull, som ett exempel att följa, för att lära oss bönens villkor, främst för att låta oss smaka hans en­­­­het med Fadern. Det är den tron som besegrar allt det som Johan­nes kal­lar ”värl­den”.

Johannes ger tre vittnesbörd för denna tro. ”An­den, vatt­net och blodet”. Han kal­lar dem ”Guds vit­tnes­börd”. Han syftar på Je­su dop, där Faderns röst och Andens duva vittnar om Sonens identi­tet. Dopet vittnar också om den blo­diga korsdöden.[1]

En inre logik skymtar fram. Att avvisa Guds vittnesbörd är att på­stå att rösten från himlen ljuger. Otron gör Gud till ”lögnare”. Det får konse­kven­ser. ”Den som inte har Guds son har inte livet.”

Att ta emot vittnesbördet är att få del av livet. ”Den som tror på Guds son har tagit emot vittnesbördet i sitt inre. Den som har hans son har livet.”

Förnuftet, upplyst av Skriftens vittnes­börd, känner igen och bejakar. Män­niskan tror för att förstå.

Men hjärtat behöver ständigt på nytt dra sig undan till den öde trakten för att tron skall sjunka ner i hjärtat och få liv.

Det är den tron som har sin källa i den heli­ga eukaristin.

”Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?”

---

[1] De gnostiker som Johan­nes be­kämpade avvisade korset. De menade att Jesus antog kroppen vid dopet, men lämnade den före korsdöden.