KRISTUS KONUNGENS DAG

Hes 34:11-12,15-17  1 Kor 15:20-26,28  Matt 25:31-46

Den fruktade men ändå efterlängtade domen

I en artikel för några år sedan kunde man läsa om en ateist som kommit till tro på Gud. Ett avgörande skäl för honom var att han insett behovet av Guds rättvisa och slutliga dom. Ateis­men, som han tidigare omfattat, har ju inget svar på frågan hur det skall gå med historiens alla offer för orättvisa och det lidande som andra vållat dem. Rent filosofiskt fann han det förnuftiga­re att tro på en gudomlig dom som ski­par rätt­visa, än att allt bara vore slut med döden. Vår tidigare påve Benedikt XVI sä­ger: ”En värld där männi­skan själv måste skapa rättvisa och rättfärdighet är en värld utan hopp”. För vår filosof framstod kyrkans klas­siska tro på en yttersta dom som mera förnuftig, redan för tanken.

Tron på en slutlig dom har för många, också i kyrkan, försvunnit i dimmor. För många har talet låtit mest skrämmande. Men det får konsekvenser. Varje liten del av trosbekännel­sen som tas bort får hela byggnaden att vackla. Utan tron på en yttersta rättvisa uppstår ett tomrum. Om över­grepp, orättvisor och svek ald­rig kom­mer att klaras upp öppnar det dörren inte bara för godtycke och maktmissbruk, utan också för cynism och förtviv­lan. Vad har vi att säga till alla offren i gaskamrar och utrotningsläger? Eller till dem som utsätts för övergrepp och andra orättvisor som inte klaras upp? Sorry, sådan är världen. Det är bara att gilla läget. Det vore ett hån, säger vår filosof, mot alla oskyldiga offer att tänka sig en evighet utan en föregående och rättvis dom. Då får lögnare och bedragare, hycklare och förförare, diktatorer och bödlar sista or­det. En röst säger att ovil­jan att ta Jesu budskap om en yttersta dom på allvar sannolikt är en viktig förklaring till trons och moralens kris i vår tid. Det jordiska livets ekvation går inte ihop utan tron på en yttersta och rättvis dom. Männi­skan be­höver och ropar efter en yttersta och alltigenom rätt­vis dom.

Därför är det ett i grunden människovärdigt och hoppfullt budskap, att Kris­tus skall kom­ma tillbaka för att döma levande och döda och därefter upprätta sitt eviga rike. Det riket för­utsätter att ondskan avslöjats och förintats. Dagens evan­gelium ger åt människolivet dess grandiosa storhet. Det förkunnar både ett kusligt allvar och ger ett hisnande hopp.

Ännu hoppfullare blir det för den som ser vem Domaren är, Människosonen, för-bådad av profeten Daniel och född av jungfrun Maria. Han skall ta plats, inte i krubban, inte på korset, utan på sin här­lighets tron, kringgärdad av tusen, sinom tusen änglar. Han som själv en gång blev dömd orättfärdigt, han som i sin kropp tog upp all orättfärdighet och genom sitt offer köpte oss fria, skall nu sitta till doms över alla folk. Då skall skillnaden bli tydlig mellan den rättfärdige och den ogudaktige, mellan den som tjänar rättfärdigheten och den som bara tjänar sig själv. He­la historien skall sammanfattas och få sin dom av världsalltets Konung, vår Herre Jesus Kristus. ”Jag skall skipa rättvisa bland fåren, bland baggar och bockar”, säger Herren Gud.

Det märkliga i evangeliet är att både de rättfärdiga och de orättfärdiga blir överraskade. De rättfärdiga har utövat sin barmhärtighet utan beräkning. Deras vänstra hand har inte vetat vad den högra gjort. Evangeliet säger: vad de gjort mot de minsta har de gjort mot Kristus. De orättfärdiga har inte visat barmhärtighet, men de trodde att allt var i sin ord­ning. Deras sovande och blinda likgiltighet avslöjar att de bara tjänat sig själva. Männi­skans innersta och hennes förhållande till Gud avslöjas i förhållandet till de minsta, de hung­riga, de hem­lösa, de sjuka och dem som sitter i fängelse. De minsta bröderna är de svagaste lem­mar­na i Kristi kropp, säger Au­gustinus. Det vi gör mot dem gör vi mot kroppens huvud, Kristus.

Domaren kräver inte något orimligt. Det är ingen teologisk tentamen eller ens ett kate­kesförhör som väntar, inte några asketiska konststycken. Allt är samlat i kärleken och barm­­­­­härtigheten. Utan kärleken är också tron utan värde. ”Vid vårt livs afton skall vi dömas efter kärleken”, säger Johannes av Korset.

Alla som hör detta evangelium blir fullkomligt jämlika. Alla mänskliga skillnader blir ovik­tiga. Makthavare och småfolk, påvar och lekmän, alla ställs inför samma dom. Titlar och samhällsställning, intelligens, bildning och anseende är utan betydelse. Do-men avslöjar människans avgörande inriktning i sitt liv, om hon levt för sig själv eller för sin nästa.

Människan kan inte använda detta evangelium för att döma någon annan. All dom har Fadern överlåtit åt Sonen, åt honom ensam. Inte ens kyrkan har dömt någon människa till evig förtappelse. Men ingen kan i be­räkning utfö­ra barm­­här­tighetsgärningar och sedan förvänta sig den himmelska lönen.

Vad skall vi då göra? – Det vi gör i detta nu. Lyssnar till och tar emot detta evange-lium! Den yttersta tiden har redan brutit in. Domen börjar redan nu, när människan lyssnar och lyder det hon hör, eller stänger sina öron och fortsätter som om hon ing-enting har hört. Evangeliet om den yttersta domen väcker en hälsosam gudsfruktan. Men att lyssna är inte att bli mod­fälld. Det är den feges utväg. Evangeliet lyfter sinnet. Sik­ten klarnar. Människan anar att hon är eftersökt och ansvarig för sitt liv. Domaren är vår Herre Jesus Kristus. Tro på honom och följ honom.

I evangeliets domslut är det endast kärleken som räknas. Andra domar och be­dömningar faller bort. Både min egen dom över mig själv och domen över andra. Kristi dom över människans gärningar är en dom över hur hon lyssnat och tagit emot nåden. Kyr­­­kan lär oss att ”Kristus skall döma människan i en­lig­het med hen­nes ja eller nej till nå­den.”

Må vi be om Andens hjälp att rätt ta emot dagens heliga evangelium.

    Amen.