– Upp 20:1-4,11-15; 21:1-2 Ps 84:3-6a,8a  Luk 21:29-33 –

När vi igår hörde om de mest skrämmande teck­nen uppmanades vi att ”lyfta våra huvuden”. Jesus fortsätter och säger: ”Guds rike är nära”.

Mitt i höstmörkret får vi höra att ”som­maren är nära”. ”Detta släk­te skall inte förgå förrän allt detta hän­der.” Kyrkan vet att varje tidsskede mellan Kristi himmelsfärd och hans åter­komst ingår i den yt­tersta ti­den.

Inte heller ”det tusenåriga riket”, som Johannes talar om, kan bin­das vid någon särskild historisk epok.

Martyrerna är, som så ofta, de tydli­gaste tecknen på dem som förstått. De viss­te att ”för Gud är tusen år som en dag”. De­ras martyrium gjorde dem till ”kungar med Kristus i tusen år”.

Kyrkan talar om ”en sista prövning som skall få mångas tro att vackla”. Hon varnar för ”en religiös villfarelse som erbjuder män­niskorna en skenbar lösning på deras problem till priset av avfall från sanningen… en falsk messianism där människan för­härligar sig själv i stället för Gud och hans Messias som kommit i männi­skogestalt”.[1]

En besläktad variant är tanken att Guds rike förverkligas ”till följd av att utvecklingen ständigt går framåt”.

Kyrkan varnar för denna naiva optimism och säger ”att ondskans makt en sista gång släpps loss men blir besegrad av Gud. Detta får kyrkans brud­gum att stiga ned från himlen. I form av en ytter­sta dom trium­ferar Gud över det onda sedan den förgängliga värl­­den genom­gått en sista kosmisk kris”.[2]

Kyrkan firar och föregriper det i varje eukaristi: ”Jag såg den he­liga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man”.

---

[1] Katekesen art. 675.

[2] Art 677.