Vish 2:12,17-20 Ps 54:3-6,8 Jak 3:16-4:3  Mark 9:30-37

Meningen i det som händer

Dagligen översköljs vi av information, mer än vi kan sortera och förstå. Finns det någon mening i det som händer, eller är det bara en blind utveckling, styrd av främmande makter, av slumpen, på väg mot det ofrån­kom­liga slutet? – Dagens tre läsningar antyder en djupare me­ning.

    Den första läsningen ur Vishetens bok berättar om en man som misshandlas och plå­gas, sådant som vi ofta kan läsa om. Men författaren ser inte bara det som hän­der på ytan. Han ser också driv­krafterna bakom. Mannen kallas rätt­fär­dig, han försö­ker leva enligt Guds lag. Men det märkliga är att detta skapar irrita­tion hos and­ra. De on-da känner sig utma­nade och ifråga­satta av den rätt­färdi­ge. ”Han motarbetar våra planer. Han skymfar oss som lagbryta­re.” Vi kan känna igen oss i vardagen. Om alla skvallrar i en grupp, väcker det irritation om någon inte gör det, särskilt om han inte ens vill lyssna på skvallret. Om det officiellt talas om ”avbrutet havan­de­skap”, då upplevs det som provocerande när någon kallar abort för mord, som vår påve Fran­ciskus gör; eller om någon kallar den ri­kes över­flöd för stöld från de fatti­ga, som flera kyr­kofäder gör; eller att det krävs en man och kvinna för att det skall bli ett äktenskap. Om alla vant sig vid dårska­pen, upplevs den friske som dår­aktig. Det är därför orden och deras betydelse är vikti­ga. I diktaturen måste sannings­sägar­na tys­tas ner och ordens innebörd förändras. Bakom de flesta frå­gor finns san­nings­frå­gan, om det finns en sanning och därmed en skill­nad mel­­lan rätt och orätt, eller om allt bara är subjektiva åsikter, där den ena är lika ”sann” som den andra.

    Vi får i läsningen inte veta vem författaren syftar på. Kanske tänker han på någon av profe­terna. Men man måste vara mycket blind för att inte känna igen texten som en profetia om Kristus. De gudlösa säger: ”Är den rättfärdige Guds son, skall ju Gud ta sig an honom och rädda honom. Vi skall döma honom till en neslig död; han skall ju få beskydd, ef­ter vad han sä­ger.” Exakt vad Kristus fick höra på korset.

    Ett ögonblick stannar vi vid andra läsningen ur Jakobs brev. Aposteln på­talar oord-ning, kamp och strid bland de kristna. Trots att de fått kun­skap om Kristus. Det är ju också vår fråga. Varför uppstår så lätt spänningar och osämja, också i de bästa familjer och gemenskaper? Varför har också de kristna så svårt att leva i frid och en-dräkt? Jakob påminner om en realitet som gärna glöms bort. Han kallar det ”be­­gär”, en drivkraft som lurar oss att göra det vi varken vill eller behöver. En restprodukt av ursynden som också de troende bär med sig, trots all nåd de fått. Han nämner två exempel, avund och självhävdelse. Vi vill inte gärna höra om sådant. Men okunskap gör oss oförberedda för vad som händer.

    Evangeliet ger ingen lättköpt lösning. När de kommit till Kafarnaum och är ensam-ma undervisar han om vad detta be­ty­der för hans lärjungar. Att vara ”den ringaste av alla och allas tjänare”, är vad han själv gjorde när han lät sig utlämnas och dödas. Det som såg ut som ett rent över­grepp rymde ett djupare mönster. Jesus slog inte tillbaka med våld. Han uthärdade smädelsen med tålamod. Han gick till botten med det onda, ända ner i helvetet. Där­med skedde en förändring i till­varons maktba­lans. Ond­skan och döden besegrades. Kristus upp­stod från de döda. Kris­tus lever och är med sin kyrka i hennes kamp för att fullborda hans verk.

    Tillvarons innersta mönster skymtar fram. Jesus, den korsfäste och uppståndne, är mitt ibland oss. Han möter oss i de minsta, de ringaste och mest behövande. Den som har all makt och som skall sitta till doms över alla säger: ”Vad ni har gjort mot en av dessa mi­na minsta, det har ni gjort mot mig.” Mönstret blir synligast hos hel­gonen. De var både öd­mjuka och frimodiga, fogliga och samtidigt omutliga. En gåva skymtar fram, som bara den upp­ståndne Kris­tus kan ge genom sin An­de. Gåvan liknar ho­nom själv, han var ju både mild och stark, både lamm och lejon.  

    Han är på väg att fullborda sitt verk och att upprätta sitt rike. Därför firar vi den heli­ga eukaristin. Vi tar emot Kristus, som betjänar oss när han ger oss sig själv. Han gör oss till sina med­arbe­tare. För att vi skall upptäcka meningen i det som händer.

    I slutbönen ber vi: ”Var oss nära med din hjälp, så att det brutna brödet, Kris­ti kropp, gör oss fria att leva för ho­nom, din Son, Jesus Kristus, vår Herre”. Meningen med det som händer.

    Amen.