– Jes 49:1-6 Ps 71:1-4a,5-6b,15,17 Joh 13:21-33,36-38 –

Stämningen vid den sista målti­den var spänd. Jesus förut­säger för­rä­de­ri­et: ”En av er skall förråda mig”. Petrus vågar inte själv fråga vem det är. Han låter Johannes göra det.

Jesus säger till Judas: ”Gör genast vad du skall göra!” Or­den måste ha varit gåtfulla för lärjungarna. De visste ju inte vad vi vet. 

Petri förnekelse kan vi förstå. Övermodet kommer på fall, förr eller se­nare. Många har egen bit­ter erfarenhet.

Men Judas, vem kan förstå honom? Han låter sig ockuperas och styras av ondskan.

Också Jesus ”skakades i sitt inner­sta”, i sin själ. Svek och förräderi drabbar dju­pare än fysiskt våld. Men han är inte bara drabbad, han tar in synden i sin egen själ, av fri vilja. Han blir ett med synden. Han som själv är ren och utan synd.

Jesus låter Petrus´ och Judas´ handlingar smitta ner honom själv. Han tar in sveket och bedrägeriet i sin själ, som ett virus i kroppen.

På Långfredagen skall vi höra profeten beskriva hans utseende som motbjudande. Det är våra synder som vanställer hans utseende   

Genom att bejaka och lida vår synd som ett gift i sin kropp berövar han synden dess des­truktiva gift. Petrus lät sig befrias. Judas inte.

Sedan dess går vi till korset av två olika skäl. Först för att få förlåtelse för våra syn­der, sedan för att kunna leva ett liv i Jesu efterföljd.

Först för att bära fram våra svek och bedrägerier. Korset är vår enda tillflykt. ”Var hälsat kors, vårt enda hopp.”

Petrus trodde att han med egen kraft kunde ge sitt liv för sin Herre. Han fick lära sig att det var Herren som gav sitt liv för honom. Först med den tron kunde han fullgöra sitt uppdrag.

Vi kan bära våra kors bara med kraften från Kristi livgivande kors.

Den heliga eukaristin är både offer och kommunion.

Kristi offer befriar oss från skulden och ger oss nåden att bli hans ef­terföljare.