Vid palmprocessionen: Mark 11:1-10

I mässan: Jes 50:4-7 Ps 22: 8-9,17-20,23-24 Fil 2:6-11 Mark 13:1-15:47

Inledningsord

Vi går in i Stilla veckan. Det är universums Stora vecka, där all mänsklig ondska drab­bar Jesus, men själv besegras. Under denna vecka förvandlas maktba­lan­sen i tillvaron. Kyr­kans litur­gi vittnar om det redan när Jesus rider in i Jerusalem. Låt oss be om öppnade ögon så att vi kan hylla mäns­k­lighetens sanne Herre och gå i tjänst hos den sanne Ko­nung­en. 

Predikan

Mitt i lidande och fasa skymtar något fram. Jesus grips av bävan och ångest i Getsemane. Men ångesten får inte sista ordet. Han över­­­låter sig. ”Inte som jag vill, utan som du vill”. Jesus är ingen tragisk hjälte som mot­vil­ligt finner sig i sitt öde. Det är han som låter det ske som måste ske. Han stiger fram och säger: ”Stunden är inne. Stig upp låt oss gå.” Han tas till fånga, men det är han som förkla­rar vad som egentligen sker: ”Skrif­tens ord skulle gå i uppfyl­lelse”. Han överlåter sig åt Guds plan.

Jesus utfrågas inför Stora rådet, men de falska vittnes­bör­den motsäger varandra och saknar kraft. Det är han som avgör när han skall tiga eller tala. När översteprästen frågar om han är Messias är det han som uttalar det oerhörda: ”Det är jag”. Så talar inte den som är på väg till ett förnedrande slut. Så talar uni­versums Ko­nung, som frivilligt går lidandets och ödmjukhetens väg för att försona och nyskapa allt.

Pilatus blir förvånad och förvirrad. Han försöker slippa undan, men viker sig för kraven och låter piska honom. Han utlämnar honom åt sol­daternas bruta­litet. Det är verk­ligt, det är fasansfullt. Han berövas sina kläder, sin mänskliga värdighet. Men det är inte bara ett kon­centrat av mänsklig ondska och gemen­het. Det är något mera som händer. Också na­turen anar det och medver­kar. ”Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och va­rade till nionde tim­men.”

Jesus ropar: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Det är ett rop i yttersta övergivenhet, men inte bara det. Det är en psalm ur Psaltaren som Je­sus väljer att ta i sin mun. Han vet att psalmen beskriver ett gudomligt rådslut, den gudomliga barmhärtighe­tens ­plan.

Som kulmen låter evangelisten en renhjärtad hed­nisk offi­cer vittna: ”Den man­nen mås­te ha varit Guds son”.

Lidandesberättelsen står inte i kontrast till det jublande intåget. Den är dess fullbor­dan. Vår Herre Jesus red in i Jerusalem, in i lidandet och döden för att bereda väg till det him­melska Jerusalem. Men endast den ödmjuke ser det.

Tragiken är att människan inte ser och tror, eller att hon vägrar att ta konsekvenserna av det hon ser. Det, och endast det, är det slutligt tragiska, det mänskliga högmodets bitt­ra och eviga helvete.

Låt oss inför denna vecka be om officerens tro. ”Herre, öppna mina ögon, låt mig skå­da det underba­ra i din lag.”

Låt oss be om mod att följa det vi sett.

Vi behöver Kristi ödmjukhet både för att se och för att följa, både för att tro och för att älska. Det är den ödmjukheten som upphöjs när denna vecka fullbordas.

Amen.