– Jes 42:5-10 Ps 96:1-6,9-10 Matt 4:13-17 –

Redan som ung blev Ansgar munk i Corbie i Frankrike. Han skic­ka­des till Corvey i Westfalen, Tyskland, vid den tid på 800-talet när kyrkan började sträcka sig mot Norden.

Ansgar grundade församlingar i Danmark men hade inte stor fram­­­gång i sitt missionsarbete i Sverige. Det skul­­le dröja flera sek­ler innan de frön som Ansgar hade sått bar synlig frukt. Ans­gar dog som ärkebiskop i Ham­burg-Bremen 865.

Han var både munk och apostel – till det in­re munk, till det yttre apostel. Han sökte ensamheten och hämtade sin näring ur Guds ord, inte minst i psal­taren.

Han skrev ner ord ur psaltaren som framkallade hjärtats förkros­selse hos honom. Till psaltarpsalmerna foga­de han en slags kol­lektbön, som han kallade ”krydda”, eftersom psalmer­na på det sättet fick smak.

Han längtade efter martyrkronan, vilket han fått löfte om redan som ung. När han mot slutet av sitt liv tvivlade på detta löfte fick han höra en röst säga: ”Tro därför fullt och fast, och tvivla aldrig, ty Gud skall ge­nom sin nåd göra två saker, förlåta dig dina syn­der, som du oroar dig över, och uppfylla allt som han har lovat. När Ansgar hört dessa tröst­ande ord, tröstade han också sig själv”.

Rimbert, hans efterföljare på biskopsstolen, skrev hans biogra­fi. ”Ans­gar var nämligen martyr, därför att världen var korsfäst för honom och han för världen. Han var martyr, därför att han mitt bland djävulens fres­­tel­ser, köttets lockelser, hedniska för­följare och kristna vedersakare alltid förblev oförskräckt, orubb­lig och oövervinnelig. Han var martyr (or­­det betyder vittne), därför att han alltid var ett vitt­ne om Guds ord och Kris­ti namn”.

Munk och apostel. Den ena kallelsen försvagade inte den andra. Han levde båda kallelserna till fullo och de kunde därför samver­ka.