Ords 31:10-13, 19-20, 30-31 Ps 128 1 Thess 5:1-6  Matt 25:14-30

Gå in till glädjen hos din Herre!

Kan målet för människans liv formuleras vackrare? Gå in till glädjen hos din Herre! Det var lönen för två av tjänarna i liknelsen. Vad kan vara lyckligare att få höra, när våra liv en gång skall summeras och få sin dom? Doma­ren, vår Herre Jesus Kristus, vill ingenting hög­­­re än att få ge sina tjäna­re den lönen. Han är själv smord med gläd­jens olja, han hade sin glädje i att göra Faderns vilja, och han vill göra sina tjänare delaktiga i samma glädje. Under slutet av kyrkoåret riktar Kyr­kan vår blick mot det yttersta, döden, domen och det eviga livet. Slutmålet beskrivs som en gläd­je att gå in i, en tillvaro och ett rum som är fyllt av glädje: Gå in till glädjen hos din Herre!

Redan när människan förstår att hon är förvaltare anar hon en glädje. Livet är ett upp­drag att fullgöra. Det ger både stolthet och värdighet. Det kan verka lättare och mera loc­kande att se sig som suverän ägare till livet. Att till hundra procent vara sin egen lyckas smed. Men det bygger ju på en lögn. Ingen har gett sig själv livet. Ingen har valt sina för­äldrar eller det land och den miljö hon växer upp i. Människan har stor fri­het att själv på­ver­ka och gestalta sitt liv, men det fundamentala är henne givet. Li­vet är i grunden en gå­va. ”Herren har gjort oss och vi är hans.” Det avgörande valet är om hon väljer att ändå vara sin egen Herre, eller om hon väljer att lita på, lyda och tjäna den som gett henne livet. Den som bejakar san­ning­en får frihet att förvalta gåvan efter eget förstånd. Tjänarna gick bort och gjorde affärer med de talenter de fått. Det ger frihet till egna initiativ och egen kreativitet. Herren vill inte ha robotar eller slavar. Han ger människan frihet, men den fri­heten skall användas för att lyda och älska Guds bud och vilja. Det börjar med gudsfruk­tan, men övergår i gläd­je.   

Vi har olika gåvor. Det står att mannen delade ut talenterna ”åt var och en efter hans för­måga”. Varje människa har fått de gåvor som passar just honom eller henne. Det kan vara svårt att se, men vi får lita på Jesu ord. Varje män­niska är unik, med sin egen person­liga utrustning. Ingen har alla gåvor, men alla har nå­gon.

Redovisningen och domen är fullkomligt rättvis. Vi skall inte dömas efter något stan­dard­­­mått, utan efter hur vi förvaltat just det liv och de gåvor vi tagit emot. Det är både en tröst och ett ansvar. ”Av den som fått mycket skall det krävas mycket”, säger Jesus. Men ingen har hel­ler fått så lite att han slipper redo­vis­ningen. Också den som handlar i lyd­nad har en frihet och ett eget ansvar. Förvalta­ren i klostret skall fullgöra sin tjänst i lyd­nad, ”en­ligt ab­botens uppdrag”, men ändå ”med omdöme”, eftersom han ska ”avlägga rä­ken­skap på do­mens dag”. Att upptäcka denna kungliga väg mellan den falska friheten och den sla­viska lydnaden, är att smaka storheten i att vara människa.

Vari består talenterna? Egentligen är det hela människans liv. Allt är gåvor. Tid, talanger, pengar, fysiska och mentala gåvor. Vad har du som du inte har fått? Därför skall allt redo­visas. Men de tidiga utläggarna av denna liknelse började inte med det. De första talenter­na såg de i gåvor som Kristus givit sin kyrka och hen­nes apos­tlar, fr. a. Guds ord. Det är den gåva som Jesus lämnat åt kyrkan att för­valta. För Orige­nes (200-talet) är de fem ta­lenter­na gå­van att tränga allt djupare in i Guds ord och upp­täcka höjden och djupet, läng­den och bred­­den av Guds storhet och hisnande kärlek. De som förvaltat dessa gåvor är de som ut­lagt Ordet och därigenom för­dubblat talenternas antal. De har delat med sig av fascinationen och glädjen över Guds outtömliga rike­domar.

Uppgiften gäller inte bara dem som förkunnar och utlägger. Alla har uppgiften att ta emot och låta sig förvandlas av gåvan, det liv vi har fått och som fötts på nytt i Kristus. Alla är kallade till helighet. Vi hörde det i versen före evangeliet: ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er, säger Herren. Om någon är kvar i mig, bär han rik frukt”.

Det är detta som skiljer den kristne från den som bara försöker fullborda sina egna mål och sitt eget ­pro­jekt. Den som följer Kristus får oftast lida mera och tvingas ständigt att gö­ra bot för sina synder, men i grunden är han trygg och glad. Han litar på sin Herres löfte om den stora gläd­jen. Han vet att Gud inte begär mer än han ock­så ger kraft till. Han vet att domen är både rättvis och barmhärtig. Gud belönar inte storle­ken eller mängden i för­valtningen, utan viljan. Men någon pen­sion från tjäns­t­en talas det inte om. Det finns alltid mera att upptäcka och ta i besittning. Ibland ges en försmak av glädjen redan här.

Det är frestande att tycka synd om mannen som grävde ner sin talent i jorden. Domen kan verka så orimligt hård. Men ser vi efter så var han inte öm­kansvärd. Han var för det första lat och be­kväm. Dessutom avslöjar han sitt hjärtas tankar när han använder sina kraf­ter och funde­ringar till att bedöma sin Herre. När han säger att hans Herre är ”en hård man, som skör­dar där han inte har sått”, då tecknar han en nidbild och en karikatyr mot bättre vetande. Tho­mas av Aquino säger att Gud aldrig begär något av en män­niska utan att först ha givit möjlig­heten att uppfylla det. Man­nen har gjort sig ett alibi för att slippa leva som skapad varelse. Han vägrar att ta sitt ansvar, vägrar att ”svara an” på det Ord som ska­pat honom och gett honom livet. Han skyller på sin rädsla. Till slut blir han rent fräck:

”Här har du vad som är ditt”. Den hållning­en har människan ärvt från sin stamfader Adam, när denne av rädsla göm­de sig för Gud. Han valde misstro och olyd­nad fram­för tro och lydnad. Därför lig­ger det en bister logik i att hans talent tas ifrån honom och ges åt någon som vill ta emot och förvalta gå­vor.

Den räddhågade hållningen kan varje människa känna igen, åtminstone som en fres­tel­se. Det är oviljan och vägran att ta ett eget ansvar och samtidigt lägga skulden på andra el­ler på annat. Eller hos den som av rädsla att göra fel inte gör nå­gon­ting alls och därmed sät­ter sitt ljus under skäppan. Eller hos den som visserligen aktar sig för grava överträdel­ser, men blundar för sina under­låtelser.

Evangeliet förkunnas för att befria från denna egocentrerade rädsla. Det första steget är att vilja och vå­ga se den. Det andra är att be om hjälp att se, kanske hos en klok själasör­ja­re, men främst att vända om till ho­nom som är Givaren av vårt liv, och som ingenting högre önskar än att lyfta upp den svage. Det är ing­en mänsk­lig perfektionism som efter­frågas. De två tjä­nar­­na får inte sin lön för att de va­rit ”duktiga” och fram­gångs­rika i världslig mening, utan för att de varit goda och trogna. De har tagit emot och förvaltat de gå­vor de fått. Jesus prisar den fattiga änka som bar fram det minsta av alla mynt.

Vi bad i kollektbönen: ”Fader, du alla goda gåvors givare, som låter vår glädje bli full­kom­­­­lig om vi tjänar endast dig” – det summerar liknelsens budskap. Bö­nen fortsätter: ”låt det vara vår högsta lycka att älska och tillbe dig”.

Evangeliet är en hisnande kallelse till fullkomlig glädje. Samtidigt ställs människan inför det ytter­sta allvaret. Hon kan sabotera alltsammans och sluta i ”mörkret där ute, där man gråter och skär tänder”. Salig är den som vaknar upp och vänder om. Hon får påmin­na sig de ord Herren en gång vill möta henne med: Gå in till gläd­­jen hos din Herre!

Lovad vare Herren som gett oss detta hopp.

Amen.