32 SÖNDAGEN UNDER ÅRET
Vish 6:12-16 Ps 63:2-8 1 Thess 4:13-18 Matt 25:1-13
Den eviga glädjens olja
Ingen av Jesu liknelser har blivit så ofta avbildad som den om de tio jungfrurna. Som präst i en medeltidskyrka på Gotland stod jag vid altaret varje söndag med denna liknelse inför mina ögon. På ena sidan de fem strålande jungfrurna med brinnande facklor. På andra sidan fem förtvivlade jungfrur med slocknade facklor. Man har målat, diktat och sjungit om dessa unga flickor, på väg att delta i ett bröllop. Men varför? Liknelsen slutar ju inte lyckligt. När fem av de tio vill få tillträde till bröllopsfesten får de höra det kusligaste en människa kan få höra av sin Herre: ”Sannerligen, jag känner er inte”. Hur skall man då förklara att liknelsen blivit så ofta avbildad, ja älskad? Guds folk vet att det behöver påminnas om någonting, om det stora allvaret, men om ett allvar som vill föra till den stora glädjen.
Det kan vara obehagligt att väckas, men det är långt obehagligare att vakna för sent. Endast Guds Ande kan väcka en sovande människa, så att hon inte en gång får höra av den himmelske brudgummen: ”Jag känner dig inte”. Man missförstår liknelsen om man förstår den som ett hot för att skrämma. Det är det missförståndet som lurat många att helt sluta lyssna. Men ”Gud vill att alla människor skall komma till insikt om sanningen”.
Oljan som de fem kloka flickorna har men de okloka saknar kan jämföras med andlig glädje. Brudgummen är Kristus och han är smord med glädjens olja mer än någon annan. Att vara beredd är ingen krampaktig eller räddhågad hållning. Jesus vill inte ha räddhågade lärjungar. Det är samma glädje som Benedictus talar om som målet för den ödmjuke. Där har kärleken drivit ut fruktan. Den kärleken och den glädjen kan bara ges av Guds Ande genom att människan lyssnar till Guds ord.
Det är denna glädje som allvaret vill bereda väg för. Insikten att människan kan gå förlorad och därför måste ”vakna”, är första steget på en vandring som fullbordas i glädje. ”Av dig har jag fått en större glädje än de som fått korn och vin i mängd”, säger den som lärt känna Kristus.
I första läsningen kallas glädjen för visheten, som är en förebild till Kristus. Också visheten är ”strålande och oförgänglig… Man finner henne om man bara vill söka”. Hon finns nära till hands varje morgon. ”Den som söker henne om morgonen får kort väg, han finner henne vid husets port.” Det betyder att börja varje dag med överlåtelse till Guds vilja. Likaså när hon skall somna på kvällen: ”Den som ligger vaken för hennes skull är snart utan bekymmer”.
Förvisso inser hon mer och mer hur mycket det finns i henne som inte passar i himmelriket. Mycket mer än hon anade i början av sitt kristna liv. Men hon skjuter inte undan det, utan låter Anden avslöja henne, även det obehagliga och svåra. Ingen lär känna Herren som inte vill lära känna sig själv. Men nu har fruktan fått sällskap av något annat. Hon vet att Herren vill henne väl, också när han talar som allvarligast, och det ger henne allt större glädje. Den första gudsfruktan ändrar steg för steg karaktär. Hon börjar smaka Herrens godhet. Hon lär känna Herren.
Hon börjar förstå att det egentligen är Herren som söker henne. Den vise Salomo uttryckte det så: Visheten, det är Kristus, ”går själv omkring och söker den som är henne värdig”. Det betyder inte de ”duktiga” och självrättfärdiga, men de som han har kallat medan de ännu var syndare. De håller sig vakande, inte av rädsla, men för att inte förlora glädjen. Också detta visste Salomo: ”Vänligt visar hon sig för dem var de än går, hon möter dem närhelst de tänker på henne”.
Ropet, ”brudgummen kommer,” gäller inte bara en gång när tiden är ute. Det gäller varje dag, varje stund. I allt som möter, inte minst i de människor vi möter. I klosterkorridoren, vid frukost- eller middagsbordet, på arbetet, när vi öppnar tidningen, när vi lyfter telefonen, när vi tror oss vara ensamma. Sådant är förövningar till den slutliga ankomsten. Herren kommer oväntat till den som inte är vaken. Först i efterhand, när det är för sent, upptäcker hon att hon inte var vaken, att hon varken såg eller hörde. ”Varför hörde jag inte vad hon sade?” ”Varför lyssnade jag inte?” ”Varför lät jag mig dras in i onödigt pratande och skvaller?” ”Varför chansade jag och försökte handla på rutin, i stället för att vänta tills tiden var mogen?”
Sådana erfarenheter är bittra, men dyrbara och lärorika. Det skall inte leda till förtvivlan och uppgivenhet, utan till mera bön. Be ”ofta”, som Benedictus säger. Be konkret om just det vi upptäcker att vi saknar, om vakenhet och om villighet att förbli vakna.
Ändå är det ingen teknik. Det handlar om en upptäckt, upptäckten av en närvaro. Själva svagheten är oss till hjälp, den svaghet som driver till mera bön. Hans Ande manar den vakande att ständigt bedja, också utan ord. Hans Ande vaknar i den vaksamme, som upptäcker sitt totala beroende och hans ständiga närvaro. Ty ”han sover aldrig, han vakar ständigt”. Men han gör det för att väcka den sovande, för att hålla den väckte vaken och dra henne närmare den fulla vakenheten. Det är ju honom människan skall bli lik.
Tydligast och mest konkret sker detta i den heliga eukaristin, där Brudgummen kommer till sin vakande kyrka för att förnya sin närvaro. Kyrkan, hans brud, hör ropet om brudgummens ankomst och sjunger: ”Välsignad vare han som kommer”.
Han kommer för att smörja henne med glädjens olja och öppna porten för den ständiga och eviga glädjen.
Amen.