– Upp 21:9b-14 Ps 145:10-13b,17-18 Joh 1:45-51 –

De olärda apostlarna, tullmän och fiskare, trädde upp mot hela världen, mot fi­losofer, talare och härskare.

Deras Herre hade inte förmått övertyga sitt eget folk. Nu trädde apost­lar­na upp för hela världen. Enligt traditionen predikade Bartolomaios i Indien, Me­so­potamien och Armenien. ”Om de inte sett den Uppstånd­ne, skulle de inte ha spelat med så stor insats,” säger Chrysostomos. 

Apostlarna försökte inte dölja den egna svagheten. De hade förnekat och flytt. När de sett den Uppståndne övervanns den egna svaghe­ten.

Men de hade inte känt igen den Uppståndne, om de inte själva en gång hade blivit kallade och ”sedda”.

Natanael, som identifierats med apos­teln Bartolomaios, kal­la­des ge­nom att bli ”sedd” av Jesus: ”Jag såg dig under fikonträ­det.” 

Evangelisten Johannes talar den bibliska världens språk. Att Je­sus ”ser” på honom betyder att han utväljer, kallar och ”ser” honom med Fa­derns eviga kärlek.

Bartolomaios är väl beredd, både bibliskt och i hjärtat. Han är en ”sann is­­raelit, en som är utan svek”. Han visste vad som stod om Messias ”i Mo­se lag och hos profe­terna”. Hans sveklösa hjärta kän­ner igen san­ningen och kärle­ken i den blick som ”ser” ho­nom.

Bartolomaios bekräftar det som Benedictus senare skulle undervisa om, öd­mjuk­­hetens väg till klarsyn. På den vägen sker den avgör­an­de kampen. Blindhe­ten botas hos den som ser att han själv är den läg­­ste och ringaste av alla. ”Den som öd­mjukar sig skall bli upphöjd.”  

Målet är den himmelska staden med portar i alla väderstreck, där alla stenar kommit på plats, med Lammets tolv apostlar som grundste­nar.

Där skall vi se, ansikte mot ansikte.

Vi föregriper slutmålet i den he­liga eukaristin.

Och i hjärtat. ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.”