– 2 Kor 9:6-10 Ps 112:1-2,5-9 Joh 12:24-26 –

Varför blev den helige Laurentius så älskad? Bara i Rom finns mer än 30 kyr­kor med hans namn. Dom­kyrkorna i Lund och Uppsala bär båda hans namn. 

Kejsaren krävde att han utlämnade kyrkans skatter. Han delade först ut dem till de fattiga och sam­la­de sedan ihop de fattiga och presente­ra­de dem inför kejsaren som ”kyrkans skat­ter”. Händelsen har stannat i kyr­kans kollektiva minne. Det finns ett skimrande ljus kring hans marty­ri­um.  

Pauli ord om sådd och skörd är ”krist­nat”. Det är inte längre en obe­vek­lig karmalag: ”Den som sår snålt får en snål skörd och den som sår rik­ligt får en riklig skörd.”

I apostelns mun är allt impregnerat av nåden. Förvisso inte utan vår vilja. Han säger att vi skall ge som vi har ”beslutat” i vårt hjärta, men han på­minner direkt om att Gud skall ”ge er utsäde och mångdubbla det”.

Det är detta som blir synligt i Laurentius liv och som bekräftas av de troende. 

Som diakon i den he­liga eu­karis­tin förmedlade han Kristi blod. I sitt mar­tyrium utgöt han sitt eget blod.

Gud begär ingenting av oss som han inte också ger sin kraft till. ”Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål.” 

Tron fullbordas av kärleken. ”Om vi verk­ligen älskar, vill vi också efter­likna”, säger Augustinus.

Det gäller också i vardagens ”småsaker”. Tecknet på den fullkomliga lydnaden är att den sker i glädje. Benedictus berättar om denna lydnad och ci­terar ur dagens epis­tel: ”Gud älskar en glad givare”.

Vete­kornets lag bekräftas. ”Om vetekornet dör, ger det rik skörd.”

”Lär oss att äska det han älskade och att handla som han lärde.”