2 Mos 34:4b-6,8-9 Till Dan B:29.33  2 Kor 13:11-13  Joh 3:16-18

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn

Dagens högtid, Heliga Trefaldighets Dag, började firas av benediktiner för ca tusen år se­dan. Men vad vi firar, Fadern och Sonen och den helige Ande, har funnits i all evighet. Ka­tekesen säger att mysteriet är otillgängligt för det mänskliga förnuftet. Vi skulle inte känna det om inte Gud själv hade uppenbarat det.

    Redan i be­gynnelsen skapar Fadern med sitt Ord, medan Anden svävar över vattnen. Men det hade varit mot klok­hetens bud, säger en av kyr­kans teologer, att redan från början avslöja hela det gudomliga mysteriet. I Gam­la Förbun­det för­kun­nas Fadern öppet, medan Sonen antyds mera dun­kelt. Nya Tes­tamentet uppen­ba­rar den gudomlige So­nen och låter Andens gudom skymta fram. Först i Kyrkans tid, och för att avvisa falska läror om Gud, tvingas kyrkan formulera mys­te­riet.

    Vi firar denna trossanning som en särskild högtid denna dag under kyrkoåret, som en avslutning och sammanfattning, men den heliga Trefaldigheten fanns och finns med hela tiden un­der de stora hög­tider vi nu har bakom oss, jul, påsk och pingst. Innan Maria födde sin son hade ängeln för­kunnat: ”Helig An­de skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.” När So­nen trädde fram of­fent­ligt och döptes av Johan­nes svävade Anden över Jordans vatten, som en gång i ska­pelsens begynnel­se. Lukas berättar i Apostlagärningarna att Jesus var smord med he­lig Ande. När Jesus efter sitt dop frestades av djävulen, var det Anden som förde honom ut i öknen. När Jesus utför­de sina befriande gärningar var det med Guds Ande han drev ut de­monerna. Hans mat var att göra Faderns vilja. De två, Fadern och Sonen, är fullkomligt förenade till ett ge­nom Andens sammanhållan­de band. Jesu ord var fyllda av Ande och liv. När han samtala­de med den samaris­ka kvin­nan vid Sykars brunn talade han om tillbedjan av Fadern i an­de och sanning. Han som är Sanningen leder oss genom sin An­de fram till den sanna till­bed­jan. I evangeliet om Jesus från Nasaret skym­tar hela tiden Treenigheten fram. När han dör på korset säger han: ”Fa­der, i dina händer lämnar jag min ande.” Enligt aposteln är det An­den som uppväckte So­nen från de döda.

Hela fräls­ningen är ett utflöde av Fadern, Sonen och Anden. Ur källan väller det fram vatten som ger liv och bär frukt. De troende får dricka av Anden. En sång ljuder genom uni­­versum, den utgår från Fadern, dess ord är Sonen, dess melodi är Anden.

På samma sätt fortsätter det. Sonen, som är sänd av Fadern, sänder sina apostlar ge­nom att andas in sin Ande i dem. Jesus befaller dem att döpa i Faderns och So­nens och den helige Andes namn. För den döpte är hela livet ett liv i den Treenige Guden. ”I ho­nom är det vi lever, rör oss och är till”. Ändå handlar det inte om ett oper­son­ligt kraftflöde. I den Treenige finns inget opersonligt. Vi märker det när Jesus talar om sitt intima förhållande till Fa­dern. Det fortsätter i vårt barnaskap som söner och döttrar i Sonen. Det drar in männi­skan i till­va­rons innersta mysterium. Män­niskan, skapad till Guds avbild, görs till ett tempel för den helige Ande. Djupen i män­niskan ropar till djupen hos Gud. Genom Anden kan hon ro­pa: Abba! Fader!  Själv vet hon inte hur hennes bön bör vara, men Anden vädjar för hen­ne med rop utan ord. Hjärtat blir ett ekotempel för den heliga Treenigheten.

Hela kyrkans liv är trinitariskt, framsprunget ur Faderns och Sonens och Andens eviga och ömsesidiga enhet. Hon är byggd av Sonen och levandegjord i Anden. Ordet, logos, ger henne ordning och struktur. Anden, pneuma, ger henne dynamik och liv. Det som i värl­den väcker konkur­rens och skapar motsättningar, är i Kyrkan en källa till liv och mång­faldig enhet. Kyrkan fram­träder som ett folk, ”förenat genom Fa­derns, Sonens och den he­lige Andens enhet”.  

Vi kan aldrig förstå den helige Treenigheten utifrån. Men vi kan leva Faderns och So­nens och Andens liv så att våra hjärtan vidgar sig och vi löper Guds buds väg i kärle­kens outsägliga sötma. Domen fäller människan själv genom att avvisa den öpp­na­de famnen.

    ”Be­­­viset” för vår tro finns i män­niskan själv, i hennes djupaste läng­tan, i hennes oän­dli­ga be­hov av kärlek och delaktighet, en kärlek som ges av nåd och som efterfrågar hennes gensvar i tro och lydnad; den ges för att förlåta och förnya, förvandla och gudomlig­göra hen­ne. ”Så äls­kade Gud världen.”

Därför bekänner vi vår allraheligaste tro och ber att våra liv skall fullkomnas till en evig gåva åt Gud – i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Amen.