PINGSTDAGEN

       Apg 2:1-11 Ps 104:1ab,24ac,29b-31,34 1 Kor 12:3b-7,12-13  Joh 20:19-23

Livet, enheten och kärleken – Andens frukter

Ingen kan fånga vinden, vattnet eller elden med blotta händerna. Det är nästan lika omöjligt att med ord fånga vad den helige Ande är. Ändå används både vinden, vattnet och elden som symboler för Anden. De säger alltså något. Anden drar inte uppmärk­sam­he­ten till sig själv, men för­härligar Sonen och leder till Fadern. Han är, för att tala som ett barn, den mest ödmjuka av de tre per­so­­nerna i Gudomen. Ändå är Anden för­utsättningen för allt liv.

    Anden är livgivaren. Vi människor kan plantera och vattna – och vi måste rensa o­gräs. Ändå är det Gud som ger växten. Utan Ande är de skapade varelserna livlösa, som vi sjöng i respon­so­riepsalmen: ”Du tar bort deras ande, då förgås de och vänder åter till sitt stoft igen. Du sänder ut din ande, då blir de skapade och du förnyar jordens ansik­te”. ”Vad är en kropp som inte andas?” frågar den svenska me­deltidsteologen ma­gister Mathias och svarar: ”ett lik”. Han fortsätter: ”Så är också männi­skan till sin själ ett lik utan den helige Ande.

    Likaså i den värld som nyskapats genom Kristus. Utan pingst funnes det ingen kyrka. Det var Anden som gav apostlarna kraft och mod att övervinna rädslan och förkunna Kris­ti uppståndelse. Det är An­den som gör att den mångnationella skaran den första pingstdagen ”hörde just sitt språk talas”. Utan Anden hade ingen av oss varit kristen. Anden föregår alla mänskliga närmanden till Gud. ”Ingen kan säga: ´Jesus är herre´, om han inte är fylld av den heliga anden”. Utan Ande stelnar kyrkan till en ideologi, en orga­ni­sa­tion, ett mu­seum eller ett moralsystem. Det är Anden som gör henne ständigt ung på nytt. Men det är ofta den sista av de tre gudomspersonerna som vi lär känna. 

Är det inte riskabelt att be om Ande? Anden blåser ju vart den vill.  Frågan är inte obe­rättigad. Andliga fenomen har ställt till problem under kyrkans historia, naturligtvis inte den helige Ande, men sådant som utgett sig för att vara andligt. Ändå uppmanar aposteln försam­lingen att be om de andliga gåvorna, samtidigt som han uppmanar oss att pröva andarna, om de kommer från Gud.

Liksom Anden kom över Jesus vid dopet i Jordan innan han började sin offentliga gär­­­­­­ning, på samma sätt kom Anden över apostlarna vid pingsten för att Kristi verk skall fullbordas i och genom hans kyrka.

Anden är enhetens hemlighet.  Anden är föreningsbandet mellan Fadern och Sonen i den Heliga Treenigheten. Anden är den inbördes kärleken, vilken gör Fadern och So­nen fullkomligt förenade till ett. Anden är kyssen, som förenar de två som älskar varand­ra.

    Anden liknar vattnet, säger en kyrkofader (Kyrillos), som finns i alla levande varelser, men på olika sätt. Samma vatten lockar fram en färg hos rosen, en annan färg hos hya­cin­ten. Samma vatten lockar fram varje varelses egenart. Denna Andes förmåga utgör inte bara hans charm, utan hans väsen. Ty Anden är utgjuten för att förena oss med var­­andra och med Gud. Så att kyrkan kan återspegla Gudomens egen mångfald och enhet.

   ”Nådegåvorna är olika, men Anden densamma.” Den olikhet mellan skilda gåvor som frestar till avundsjuka, konkurrens och splittring, blir genom Anden till ömsesidig glädje, till enhet i mångfalden. Inte bara så att vi nödtorftigt tolererar varandra och de andras sär­drag. När jag med glädje bejakar de andras gåvor upptäcker jag att de också tillhör mig. Vi är genom dopet med en och samma Ande infogade i samma kropp, där de olika nå­degåvorna är allas tillhörighet. De starka stöder de svaga och de svaga är de starkas stolt­het och glädje. Helgonen är syndarnas förebedjare och syndarna är föremål för hel­gonens särskilda omsorg och glädje. ”Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta”.

Anden tänder kärleken i människan. Vår medeltida teolog, magister Mathias, säger: ”när livets Ande kommer, ingjuter han Guds kärleks värme i syndarens kalla hjärta.” Anden tränger sig inte på, även om den också kan komma som en stormvind och brän­na som en eld. Of­tast är Anden som den stilla susningen, som drar sig tillbaka om män­niskans sinne är ockuperat av annat. Kungs­vägen för den som förlorat Anden är bönen ur det förkrossade hjärtat. Den högmodi­ga män­niskan driver Anden på flykten. Ödmjuk­heten, däremot, öpp­nar dörren för Anden.

I en kollektbön den gångna veckan bad vi: ”Må Anden ge oss de andliga gåvorna, så att vår vilja kan bli ett med din (vilja)”. Anden ges oss för att vi skall bli ett med Gud och så att vi kan fullborda vår överlåtelse, vårt frambärande av oss själva. Men inte i egen kraft. Anden är hjälparen, tröstaren och livgivaren, som åstadkommer att vi inte bara gör det goda, utan också vill det, har vår glädje i det och älskar det, och så blir det vi är ge­nom dopet, Guds älskade barn och varandras sys­kon. I vårt inre väcks den glädje till liv som den helige Benedictus talar om i kapitlet om lydna­den, den glada lydnad som är ”väl­behaglig inför Gud och angenäm för människor”. Den fullkomliga glädje som Herren utlovat. Aposteln uttrycker denna hemlighet så: ”Den som förenar sig med Herren blir till en enda ande med honom”. Anden känns igen på sma­ken, säger staretsen Siluan, och på lukten. Anden sprider väldoft.

Guds helige Ande ger en visshet och en hjärtats glädje som är den största av alla gå­vor. ”Att Gud förblir i oss vet vi av Anden som han har gett oss”. Anden blir vårt livs inre cent­rum, dess källa och drivkraft, dess glädje och frid, en inre smörjelse och en borgen för vårt kommande arv. Den eld som Herren kom för att tända på jorden. Den eld som kommer ned över altaret och förvandlar de framburna gåvorna för att förvandla alla som tar emot dem.

”O du helige Ande, kom, uppfyll dina troendes hjärtan med din kärleks glöd.”

    Amen.