S. Anselm av Canterbury, biskop o kyrkolärare

– Apg 5:34-42 Ps 27:1,4,13-14 Joh 6:1-15 –

Anselm av Canterbury (d. 1109) ställde hela sitt liv till Guds och Kyrkans förfogande, inte minst sin tankeförmåga. Mot sin vilja blev han vald till abbot och senare till ärkebiskop av Canterbury.

Han förundrades över det hans för­nuft visade honom. Gud är ”det högsta av allt, så att vi inte kan tänka något högre”. Genom sin tanke fann han att Gud är ”liv och ljus, vishet och godhet, evig salighet och salig evighet, och att han är detta alltid och överallt”.

Ändå kan Anselm inte nå detta ljus. I stället erfar han mörker.

”Du är överallt och dock ser jag dig inte. Du är i mig och omkring mig, och dock erfar jag dig inte!”

Det gör honom till en sökare. Hans teologi präg­las av hans stän­diga sök­ande.

Hans sökande gör honom till en bedjare. Tron bekräftar hans er­farenhet, att han inte kan nå detta högsta, om inte Gud själv kom­­­­mer honom till mötes.

Därför ber han: ”Lär mig, Herre, att söka dig, och visa dig för den som söker, ty jag kan varken söka dig om du inte lär mig, eller fin­­na dig om du inte visar dig.”

Anselm förblir det som Benedictus vill finna hos novisen, en som verkligen söker Gud. Samtidigt en bild för varje människa när hon inser sina villkor.

”Låt min själ läng­ta efter dig, låt min kropp törsta efter dig, mitt väsen åstunda dig, tills jag går in i den glädje som är Herrens, han som är Treenig och en Gud, välsignad i evighet.”