– Apg 5:27-33 Ps 34:2,9,17-20 Joh 3:31-36 –

”Den som tror på Sonen har evigt liv.”

Det är bud­ska­pet i Johan­nes­evangeliet.

Vägen dit formuleras av Petrus och apostlarna när de förhörs av över­steprästerna: ”Man måste lyda Gud mer än människor”.

Översteprästerna vill under hot förbjuda apostlarna att vitt­na om vad de har sett och hört. Apostlarnas svar vädjar till något självklart. Vem vill för­neka att ”man mås­­te lyda Gud mer än männi­skor”? Det är ju på den vägen som mänskligheten har förts framåt.

Normalt ville apostlarna lyda översteprästerna. Men när dessa står e­mot sanningen, har de själva förlorat sin auktoritet och apostlar­na mås­te prioritera lydnaden för Gud.

Samma grundregel, ”man måste lyda Gud mer än männi­skor”, gäl­ler i det egna samvetet. Ur de oordnade känslorna måste män­ni­skan lyssna fram, känna igen och lyda san­­­ningen.

Känslorna kan vara upprörda eller bedrövade. Be­gäret kan ha fört hen­ne vilse eller fått henne att lyssna till förföriska rös­ter. San­ningens röst är klar och tydlig, även om den är lågmäld. 

Något i människan känner igen sanningens röst. ”De som är av San­ning­en hör min röst”, säger Jesus. Samma röst talar både i evangeliet och i samve­tet.

Den högmodige lyder människor mer än Gud. Inte minst lyssnar han till egenviljans röst. I värsta fall blir han lika ”ursinnig” som rådsmed­lem­mar­­na. Reaktionen har sin rot i det egna hjärtat.

Den ödmjuke vill lära känna sanningen om sig själv. Han vet att källan till upprördhet och nedstämdhet finns i det egna hjärtat.

Urskillningen har sitt pris. Den kan ta tid, men får heller inte skjutas på fram­tiden.

Den ödmjuke får smaka Herrens närhet. ”Herren är nära dem som har ett ödmjukt och förkrossat hjärta”.

De oordnade känslorna förlorar sin makt över honom. Den ödmjuke ly­der Gud mer än människor. Frid, frihet och glädje tar över.

”Den som tror på Sonen har evigt liv.”