– Jer 18:18-20 Ps 31:5-6,14-16 Matt 20:17-28 –

Jeremia har bett och vädjat för sitt folk. Deras synder, avfall, avguderi och sociala orättvisor hotar att dra över sig Guds vrede. Det var också vad som skulle ske när Jerusalem intogs och förstördes av ba­byloni­er­na år 587 f.Kr.

Jeremia är unik, också bland profeterna. Ingen har som han klagat över sitt öde. Han är helt ensam.

Folket och ”de visa”, inklusive präster och andra profeter, vill inte höra. ”Vi behö­ver inte bry oss om vad han säger.”

Men hans ord irriterar. Därför lägger de försåt och tänker ut en plan för att få tyst på honom.

Profeten Jeremia är en plågsam och tydlig profetia om Jesus, med den skillnaden att Jeremia ber om Guds straff över folket.

Också Jesus talar om att templet skall gå under. Han vet vad som skall drab­ba honom. Han vet att de ”stämplar” för att ta hans liv.

Ändå låter han det ske. Han har inte kommit för att nå världslig fram­gång utan för att ge sitt liv till lösen för många, för att ge dem ett nytt liv.  

Hans apostlar skall föra det vidare, med deras liv som insats. 

De är ivriga och sä­ger sig vara beredda att dricka samma lidandets bä­gare som sin Herre.

Jesus tar emot deras iver, trots de blandade och äregiriga moti­ven. Han tar emot deras löften, trots att han vet att de alla först skall svika. ”Min bägare skall ni få dric­ka.” Det är märkligt, men hopp­fullt. 

Våra löften, i kloster, i äktenskap etcetera, som alla bygger på doplöf­tena, har blandade motiv, men motiven kan re­nas.

Fastetiden är oss given för att rena våra motiv och förnya den an­d­liga ivern och glädjen.

I varje mässa bär vi fram oss själva och förenar oss med Kristi offer. Endast hans nåd kan förvandla våra tankar, så att vi kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.