Kortpredikan

– Jes 1:10,16-20  Ps 50:8-9,16bc-17,21,21 Matt 23:1-12 –

”De säger ett och gör ett annat.”

Hyckleri kallas det. Allvarligast blir hyck­leriet när det har religiösa för­tecken. Je­sus talar med bitande iro­ni om önskan ”att ha he­ders­­platsen på gästabuden och att vilja bli hälsade på torgen och kallas rabbi”. 

I teorin är alla förnuftiga människor eni­ga om att fördöma hyckle­riet. Hur uppstår då problemet? – Hycklaren saknar självkänne­dom. Han ser inte bjälken i det egna ögat. Det finns hos varje människa en ovilja och ett motstånd mot att höra för egen del.

Kravet på ett rent hjärta ställs därför först på dem som har upp­dra­g att un­dervisa, vägleda och förmana. Aposteln Jakob säger att de skall få en ”strängare dom”.

Några måste ha detta uppdrag, att sitta ”på Moses stol” eller att tala i Kristi namn, men Jesus klargör att det är en tjänst, som ba­ra kan fullgöras ”underifrån”. ”Den som är störst bland er skall va­ra de andras tjänare.”

Därför har kyrkan ställt stränga krav på dem som förbereds för uppdra­get att vara lärare. Förberedelsen måste ta sin tid. Den blivande mun­ken får inte öppna munnen om det han saknar er­farenhet av. Det av­görande är ödmjukheten.

Efraim ber i sin fastebön: ”Skänk mig, Din tjänare, kyskhetens, ödmjuk­hetens, tålamodets och kärlekens Ande.”

Vår Herre Kristus visade vägen genom att inte bara undervisa om den, utan också själv gå den.

Hans ödmjukhet är både vägvisande och livgivande. On­­da och döman­de tankar får inget fäste i den öd­mjuke.

”Låt mig se mina synder och inte döma min broder och syster.”

Vi läser Guds ord, vi ber om och firar eukaristi för att bli delaktiga av Kristi ödmjuk­het.