– Heb 11:1-2,8-19 Luk 1:69-75 (Resp.psalm) Mark 4:35-41 –

”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?”

De räddhågade lärjungarna fick ett överväldigande tec­ken. Om någon ”bryr sig” så är det den Mästare som är med dem i båten. Men han ställer den rann­sakande frågan: ”Har ni ännu ingen tro?”

Abraham är trons fader. ”För sin tro fick han Guds vittnesbörd.” Hans tro gav ho­nom förtröstan och mod att våga ”dra bort till ett land som skul­le bli hans, utan att veta vart han skulle komma”. Tron över­går i hopp. Hoppet i sin tur byg­­ger på tron. 

Samtidigt tycks han tänka efter. Thomas av Aquino visade att det inte råder någon mot­sättning mellan tro och förnuft.

Abrahams eftertanke gav honom förnuftiga skäl att ”lita på den som hade gett löftet”. Gud ljuger inte. Han står för sina löften.

Hebreerbrevet ger en slags definition på vad tro är, den enda i Nya Tes­tamen­tet. ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger visshet om det vi inte kan se.”

Tro är inte bara en sub­jektiv ”visshet” och förtröstan. Ordet för ”grun­­den” är mångtydigt, men Bibeln 2000 kny­ter an till hur katolsk tradition har förstått or­det. ”Grunden” är den osynliga verklighe­t som ligger ba­kom allt vi kan se.

Tron får visshet om denna ”verk­lighet”, ytterst ”den evige, sanne och lev­ande Gu­den”[1]. Den verklighet vars tydligaste tecken är Jesu Kristi uppstån­del­se.

Redan Abraham anade det. Han tänkte efter: ”Han sade sig att Gud ha­de makt att till och med uppväcka dö­da”.  

Eftertanken når ett stycke på väg, men når inte ända till den yttersta och in­nersta verk­ligheten. Människan får tecken och under som stöd på vägen.[2] Som när Jesus stillar stor­men.   

Den personliga tron får en ”grund” att stå på. Den prövas, men behöver inte kastas hit och dit av vindar och vågor, av känslor och tillfälligheter. 

Evangelisten berättar och beskriver trons visshet: ”Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt”.

---

[1] Första eukaristiska bönen.

[2] Katekesen ger exempel i artikel 156.