2 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Jes 49:3, 5-6 Ps 40:2,4ab,7-10 1 Kor 1:1-3 Joh 1:29-34

Han tog på sig våra sjukdomar för att vi skulle botas

Världen mår inte bra. Försöken att bota henne är valhänta och kan göra skadan värre. Det måste bli så om man inte vet vari människans avgörande sjukdom består. Läkare som stäl­ler oklar eller fel diag­nos är inte att lita på.

    I dagens evangelium stiger Johannes Döparen in i vitt­nes­bå­set, ställer diagnos på värl­den och vittnar om den läkare som kan bota. Han pekar på Jesus Kristus och säger: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd”. Or­den är inte hans egna. Hans fö­re­gång­are pro­­feten Jesa­ja har redan använt dem. Tydligast i den text om Herrens lidande tjä­na­re som vi lyssnar till på långfredagen: ”Det var våra sjuk­do­mar han bar. Han blev sargad för vå­ra syn­­der, han tukta­des för att vi skulle he­las, hans sår gav oss bot”. Så växlar han bild. Tjä­na­ren kallas ett lamm. Or­det för tjänare på hebreiska betyder ock­så lamm. Tjäna­ren be­skrivs som ett offer­lamm som ger sitt liv för att bota människan och mänsklig­heten från den svåraste sjuk­do­men, hennes synd. Allt finns med i Johannes vitt­nes­börd om Je­sus: ”Där är Guds lamm som tar bort värl­dens synd”.

Det är inte lätt att förstå tanken på Kristi död som ett offer. Det handlar inte om en kränkt och känslomässigt vred­gad Gud som kräver offer. Det handlar om en kärlek som lider för att människan skall helas. Vi kan tänka på en mor, som va­kar över sitt sjuka barn och är beredd att ge sitt eget liv för att barnet skall få leva. Eller på Maximilian Kolbe som i koncentrationslägret er­bjuder sitt liv, så att en famil­jefar får leva. Svek och synder lämnar djupa sår i förövaren som inte botas av sig självt. Gud älskar oss för mycket för att bara glömma alla svek genom historien och i våra egna liv. Skadade relationer mås­­te helas och återställas, både mot min nästa, mig själv och mot Gud. Bi­beln kallar det försoning. Sjuk­do­men har lämnat så djupa skador att endast Gud själv kan hela den skada männi­skan dragit över sig genom sin synd.

För alla, också för moderna hedningar, finns en spontan känsla för rätt och fel. Debat­ten om rätt och fel pågår ständigt, men får ingen riktig lösning. Moraliska appeller och ambitiösa insatser räcker inte. Jesu lär­jungar litar på Dö­pa­rens vitt­nes­börd och slår följe med Jesus. De attraheras av det läkande ljus han sprider, även om det också blottlägger obe­hagliga insikter om dem själ­va. De får ännu ett skäl att hålla sig nära. De behöver själ­va helas. För att bli förso­nade med sig själva, med sina ovän­ner och med Gud.   

      Det är därför inte så underligt att kyrkan låter oss höra Johannes vittnesbörd i varje mässa. Under brödsbrytelsen sjunger kyrkan: ”O Guds lamm som borttager världens syn­der”. I dagens mässa får det en slags förklaring i den bön som beds över offergåvorna på altaret. Först ber präs­ten: ”Herre, skänk oss den djupaste vördnad för dessa myste­rier”. Så anges skälet: ”ty var gång detta offer bärs fram blir återlösningen när­varande inför våra ögon”.

Det är kyrkans tro att de gåvor som bärs fram på altaret förvandlas till Kristi kropp och blod. Men det är inte bara en närvaro. Bönen talade om att ett offer bärs fram. Redan när Kristus instiftade eukaristin antydde han det. Han sade inte bara: ”Detta är min kropp”. Han sade: ”Detta är min kropp som offras för er.” Redan kvällen före sitt lidande knyter han ihop måltiden med sitt offer på korset dagen efter. För­sam­ling­ens vet det och sjunger: ”Din död förkunnar vi, Herre, och din upp­ståndelse bekän­ner vi”.

Vi hör det när den eukaristiska bönen fortsätter efter ”förvandlingen”: ”Herre, till åmin­nel­se av din Sons frälsningsbringande lidande, av hans underfulla uppståndelse och him­mels­färd… frambär vi åt dig, detta levande och heliga offer”. Det är inte bara något för­flu­tet. ”Var gång detta offer bärs fram blir återlösningen närvarande för våra ögon”. Kor­set och den öppnade graven görs sakramentalt när­varande inför våra ögon! Vi borde bäva och jubla.

Vid brödsbrytelsen citerar prästen inte bara Johannes Döparens ord. Han fortsät­ter: ”Sa­liga de som bli­vit kallade till Lammets måltid”. Ordet om ”Lammets måltid” är hämtat från Uppen­ba­rel­se­bo­ken, som ger en vision av den himmelska måltiden där offret har nått sin fullbordan. Hela återlösningen, från Golgota till himmelen, görs närvar­an­de inför våra ögon.

Mysteriet är inte bara något att tillbe och förundras över. Offret är verksamt. Det utför vad orden säger. ”Se Guds lamm som tar bort världens synder.” Det eukaristiska offret rym­mer en helande kraft. Det är ett skydd mot ondskan och de frestelser som möter varje dag. Utan eukaristins allraheligaste offer skulle världen sjunka ner i ohjälplig och dödlig sjukdom. Männi­skan, ock­så den troende, är glömsk och behöver regelbundet på­min­nas och fira denna helande åminnelse: ”Se, Guds lamm”.

Men eukaristins helande frukter växer inte fram automatiskt. Det vore magi. De troende måste själva va­ra när­var­ande och aktivt delaktiga, med både kropp och själ. Den som är oför­be­redd eller andligen från­varande under mässan ser bara det som hän­der på ytan. De troende måste ha biktat allvarliga synder. Alla görs beredda under ordets liturgi, så att de ser med trons ögon och renade hjärtan. ”Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak, men säg bara ett ord, så blir min själ helad.”

Kristi offer frambärs genom prästen. Men eukaristin är också kyrkans offer. Kyrkan för­enar sig med sin Herres offer. De gåvor av bröd och vin som vi bär fram symboliserar oss själva. Vi förenar våra liv med Kristi offer och överlåtelse till Fadern. Vi följer Sonen till Fa­dern. Allt bärs fram. Vårt arbete, vår tacksägelse, våra sjukdomar, motgångar och lidan­den, allt läggs på pa­tenen och gjuts i kalken. Prästen fortsätter i den eukaristiska bönen: ”Må han full­kom­na oss till en evig gåva åt dig”. Brödet och vinet förvandlas för att vå­ra liv skall förvand­las. Pau­lus skri­ver till de kristna i Korint, ”till dem som helgats genom Kristus Je­sus”. Kom­munikan­ten helgas genom att ta emot det heli­ga.

Eukaristin för oss in i det rike där de utvalda redan är och ber för oss, anförda av den saliga Jungfrun Maria, den helige Johannes Döparen och alla helgon. Kyr­kan kan inte låta bli att be om fred och hälsa för hela världen. Hennes Herre har ju offrat sig för hela värl­dens synder. Också för dem som gått före oss med trons tecken, men som behöver renas i skärselden för att helt kunna träda in i det gudomliga ljuset.

Augustinus skriver: ”Kyrkan upphör inte att ständigt på nytt bära fram detta offer i alta­rets sakrament. I det som hon frambär blir hon själv framburen”. Han fortsätter: ”Om ni är Kristi lemmar då ligger ert mysterium på altaret. Ni mottar er hemlighet. På detta svarar ni ’Amen’, och därmed undertecknar ni det”. Vi överlåter oss åt Faderns vilja med våra liv. Som Maria uttryckte det: ”Må det ske med mig efter ditt ord”.

Lovad vare Herren som tog på sig våra sjukdomar för att bota och hela oss.

Amen.