Syr 48:1-4,9-11 Ps 80:2ac,3b,15-16,18-19 Matt 17:10-13

Profeten Elia förskräcker och fascinerar.

Han är ”den glödande profeten”, som med Herrens ord höll him­len stängd för regn. Han avslöja­de de falska profeterna och genom sin bön lät han elden för­tära det of­­fer han frambar. (1 Kung 18)

Han dog inte, utan fördes direkt till himlen ”i en flammande storm­­­­by, i en vagn dragen av eldhästar”. Därför väntade man i senare judendom att ”Elia först måste kom­ma” för att förbereda Messias slutliga ankomst.

Jesus ger dem delvis rätt, men hänvisar till Johannes Döparen, ”Elia har redan kommit”. Alla de väldiga gestalterna och händelserna är förberedelser, skugg­bil­der för den verklighet som skall uppenbaras.

Kyrkan påminner oss dem under adventstiden, som därmed vi­sar att den­na värld inte är människans mål, utan vän­tar på sin egen fullbor­dan. Det är därför advent väc­ker för­väntan. Vi anar våra mänsk­­liga grundvill­kor. Advents­tiden gör dem tydliga.

Vi står på tröskeln. Själva väntan ger oss en försmak, så mycket vi är i stånd att till­go­dogöra oss det oerhörda här i tiden. Hoppet ger oss del av det vi hop­pas på.

Det gäller också den heliga eukaristin.

Profeten Elias offer inför baalsprofeterna och allt folket ”förtär­des” på altaret. Jesu Kristi offer av sig själv bärs av kyrkan fram på al­taret och tas emot av Fa­dern som det ”evigt gällande” offret.

Om kommunikanten hade trons hela klarsyn, skulle hon se att hon förs in i den yttersta verkligheten, som Elia fördes till himlen ”i en flam­man­de stormby, i en vagn dra­gen av eldhäs­tar”.

Hon görs ju delaktig av Kristi förhärligade kropp, den kropp som lys­te för lärjungarna, Mose och Elia på det heliga berget. Några sekunder såg lärjungarna hans här­lighet – och föll till marken.

”Till dess han återkommer i härlighet” måste vi därför be:

”Låt ljuset av Guds härlighet gå upp i våra hjärtan och nattens mörker sking­­­ras, så att din Son vid sin återkomst finner oss vara ljusets och dagens barn” (kollektbönen).